Vad hade det gått, halva matchen? Ett backskott letade sig fram genom tre-fyra spelare till Dominic Furch, som fladdrade till och skickade den vidare ut mot hörnet. När den studsat fram till ungefär mitt i målet – Furch stod på knä vid första stolpen – dök Brendan Shinnimin upp, ensammare än en godtemplare i Luleåfans bortabuss mot Karlstad.
Shinniminn tog tid på sig, var noggrann, förberedde kroppen, klubban, följde pucken med blicken eftersom han visste vars målet var.
Pucken studsade till, tog lite på ovansidan av klubbladet – och hoppade i stolpen.
Större än så är inte marginalerna.
Inte i den här sporten, i det här läget, mellan de här lagen.
Förra matchen pratade vi om Joel Lassinanttis räddning, hur den knäckte Färjestad, den här gången var det Shinnimins miss som knäckte Luleå. Den ena är väl egentligen mer tur än räddning, den andra är väl egentligen inte en miss heller, Shinnimin gjorde ju precis rätt och det är i grund och botten bara slumpens skördar att det inte blir mål där, att Luleå inte fick lite medgång, lite extra energi, att Einars konstmål inte gav åtminstone förlängning. Nu blev det inte så, matchserien går till sju matcher och för mig som inte har en egen emotionell investering i det här hockeylaget känns det värdigt.
Det är ju inte det att det här har varit de mest fantastiska hockeymatcher vi skådat.
Det är ju inte det att man nödvändigtvis vill se mer av alla glimrande individuella prestationer som de här båda lagens öppna spelsystem ger upphov till.
Herrfinalerna 2022 har varit en timmerbröt i Lassbyforsen – full av känslor, passion, fysik och fart, omöjliga att få någon ordning på, älskvärda i all sin besvärlighet.
Är det någonstans matchserien ska avgöras är det framför Sveriges mest brinnande hockeyhjärtan.
Fem timmar innan den sjätte finalen fick Luleå Hockey polisens tillstånd att visa matchen på jumbotronen i ishallen. En och en halv timme innan match öppnade portarna – och redan då stod hundratals människor i kö för att få komma in. När matchen började var det i stort sett fullt, förutom några kvadrat på ståplatsläktaren. Det är galenskap – på precis rätt sätt.
Norrbotten har väntat, längtat och haft ont i hockeyhjärtat i 26 år.
Här är dammluckorna öppna. Här är det fest, pest, stämband och nerver spända som fiolsträngar.
Det är i den arenan, inför den publiken, med den kärleken i ryggen som Luleå Hockeys spelare ska gå den viktigaste matchen i sina karriärer.
Sämre kan man faktiskt ha det.