Den 16 oktober 2012 kommer alltid att förknippas med bragden i Berlin. Att kliva ut mot fotbollsvärldens i kvalsammanhang starkaste hemmanation genom tiderna med en självmordstaktik och en laguppställning ingen begrep gav pinsamma 0-4 i baken. Sverige var på väg mot en av de mest smärtsamma nederlagen någonsin rent siffermässigt. Brallorna var nere vid anklarna, men slets upp igen på en sätt ingen kunde tro var möjligt.
Jo, kanske inhopparna Kim Källström och Alexander Kataniclic som givetvis skulle ha spelat från start. Att vända 0-4 till 4-4 mot självsäkra skickliga Tyskland finns egentligen inte.
PT-kollegan Per Sandberg har i åratal skrockat om den där VM-matchen mot Paraguay för sex somrar sedan. 55 000 svenskar var på plats i Berlin den gången när Fredrik Ljungberg avgjorde i slutminuterna. Förutom spänningen och jublet var det ändå ingen match som går till historien. Rent fotbollsmässigt var den till och med ganska medioker.
Igår var Sandberg på plats i Berlin igen. Tillsammans med pappa Kjell som fyller 60 inom kort. Och jag lovar. Paraguaymatcher kommer vi att få se några av framöver. Däremot lär fotbollsvärlden aldrig mer i modern tid få uppleva det vi fick se igår. Nej, 0-4 till 4-4 mot Tyskland i Berlin finns bara inte. Grattis Per och alla ni andra som var på plats igår och vilken 60-årspresent du fick, Kjell. Som fotbollsintresserad kan man inte få något bättre. Vi glömmer det där om att den bästa fotbollen och rysarna spelas i Champions League.
Svenske förbundskaptenen Erik Hamrén må vara en skön prick ofta skräddad i senaste klädsnittet. Hamrén har också lyckats med att fixa svenskt måljubel i samtliga tävlingsmatcher han basat över landslaget. Men är det någon som begriper hur den lockige dandyn från Ljusdal resonerar när han plockar ut sina startelvor. Inte jag i alla fall, men vad spelar det för roll en dag som denna.
På tal om lag som reser sig på nio fixade PIF-damerna det allsvenska kontraktet i söndags. Med tanke på allt runt omkring var det starkt att resa sig efter alla slagserier som haglat över laget under hösten. Förutom matchen mot AIK hade Piteå tvingats lämna planen med gamnacke i sju av åtta matcher. På väg mot matchen i Örebro slog det mig att Piteå endast vänt ett underläge i seriespelet. Laget hade radat upp hedersamma uddamålsförluster, blivit bortdömda i ett par jämna matcher och straffar man fått med sig senaste säsongerna kunde räknas till ett par. Båda mot Tyresö borta. Ifjol och i år.
I Örebro hade matchklockan endast tickat fem minuter när domaren pekade på straffpunkten. Piteås Hanna Pettersson missade och istället blev det Örebro som tog ledningen. Piteå bet dock ihop hela matchen och inget av de fysiska lagen vek ned sig i närkamperna. Sista tredjedelen av matchen utvecklade sig till en rolig halvtimme för PIF. Senaste säsongernas skyttedrottningar, June Pedersen och Jennifer Nobis, klev fram med var sitt iskallt avslut och vips hade Piteå vänt en match igen. Andra gången under säsongen och andra bortasegern.
Vete sjutton om PIF klarat biffen utan Nobis segermål i slutminuten. En avslutning med avstängning och kanske till och med skador på nyckelspelare med fyra poäng upp och två matcher kvar hade varit ett tjyvläge. Speciellt med ett program som såg Djurgården på Stockholms Stadion i början av november i sista matchen.
Lagbygget inför nästa säsong är redan igång. Jag är övertygad om att tränarna Stellan Carlsson och Lennart Hedkvist vet vad de vill. Om detta går hand i hand med styrelse och budget är en annan sak. Hur som helst är det knappast spelarnas marknad i damallsvenskan närmaste säsongerna och Piteå borde ha goda chanser att presentera en slagkraftig trupp. Drömmen för klubben vore ju att behålla dagens stomme. Blir det så slåss Piteå på den övre halvan 2013..
Till sist...
...var domarteamet de bästa aktörerna av alla i den historiska matchen igår.