Hörde ni jublet?
Kände ni vibrationerna i marken?
Inte?
Då var ni inte heller någonstans i närheten av centrala Piteå på fredagskvällen.
Det här var som att kastas tillbaka fyra år i tiden och samtidigt in i något alldeles nytt.
Spelarna förstod det och den skrikande, jublande, stampande och uppspelta publiken förstod det banne mig också.
Det här var en kväll då en unik seger skrevs på ett nygammalt typ av sätt.
En vinst där det aldrig skett förut.
Men på ett sätt som varenda supporter mycket väl känner igen sig i.
En enskild seger som kan leda till så många fler vinster i framtiden.
I nära 30 matcher i cup- och seriespel har Piteå stångats blodigt mot Rosengård. Det har oftast varit en ojämn tröstlös kramp – jag menar kamp – av naturliga skäl.
För att omsätta det i siffror.
PIF har en budget på runt tolv miljoner. Rosengård på dryga 30.
Sånt skapar skillnad.
Det har det gjort i 13 säsonger på den här nivån.
Nu syntes inte det. Detta var något annorlunda.
Sedan 2018 har PIF försökt hitta tillbaka igen.
Inte till segrarna mot Rosengård. För de har aldrig funnits.
Men till där den obevekliga tron och det stora kunnandet går hand i hand. Det var just dit Piteå hittade fredag kväll.
Det här var Piteås "Heureka".
Publiken såg det och framförallt – spelarna kände det.
När PIF vann SM-guld hade laget en fundamentalistisk tro. En okuvlig tanke om sig själv som gick ut på att allt var möjligt. Allt gick att genomföra. Inget hinder var för högt. Inget bakslag för stort.
Tränare som kom och gick.
Äh det var väl inget avgörande.
Underläge mot Göteborg med ett par bollar? Inga problem vi vinner.
Förlust mot Rosengård i två seriefinaler varav en när guldet ska spelas hem? Lugnt. Vi löser det också.
Det fanns en framåtlutning, en attityd och tro som genomsyrade laget och som du bara får när du verkligen bottnar i den.
Den inre känslan går inte att fejka. Den övertygelsen är omöjlig att hitta på. Den behöver vara förankrad i något.
Piteås lag 2022 har just fått något väldigt bra att bottna i och förankra alla sina drömmar i.
Den här matchen mot Rosengård är den nya referensramen. Den som skänker enormt självförtroende, framtidstro och framförallt när drömmar.
Piteå IF kommer inte att ta SM-guld i år. Inte heller att ta medalj.
Men det är mycket möjligt att vi om något år blickar tillbaka på den här matchen som katalysatorn i resan mot topp fyra och medaljerna.
Det här var ett PIF med mod från första sekund. Ett lag med höjd bröstkorg som var övertygat om att kunna stjälpa Rosengård inte genom att backa hem utan genom att faktiskt göra det omvända; stå högt, våga spela sig ur situationer och med egen skicklighet avgöra matchen.
De trodde helt rätt.
Jag kan bara tänka mig vad det innebär i form av energikick.
Defensiven är bättre än ifjol, men det som framförallt imponerar är modet, kombinationerna och förmågan att på egen skicklighet snarare än motståndarnas svagheter skapa målchanser.
Piteå har i det avseendet tagit stora kliv.
När Ronja Aronsson efter matchen mot Rosengård sa att det här kan bli riktigt bra nästa år om Piteå får behålla sitt lag så vet hon alldeles väl vad hon pratar om.
PIF har genomgått en jobbig fas efter guldet 2018 och fått bygga nytt. Det absolut viktigaste är att få fortsätta jobba med kärnan av sitt spelarmaterial över nästa säsong. Det är ingen självklarhet. Fanny Andersson och Katrina Guillou har andra ögon på sig. Så länge Piteå får bygga vidare på det som laget har finns alla anledningar att fortsätta drömma om framtida medaljer.