En knapp timme innan pressläggning igår kväll avtackades den idag 40-årige Tomas Holmström för sitt fantastiska värv i en av hockeyvärldens huvudstäder Detroit. Omåttligt populäre Holmström sa hej och tack till hemmapubliken i en utsåld Joe´s Arena inför matchen mot Dallas. Han släppte matchpucken och innan dess hade Tomas kört en lång monolog där han tackade alla - och de var många - inom världslagets organisation. Även vännen Mattias Öhlund klämdes in i ett sommarträningstack. En sagolik karriär som en gång startades på Kvarnvallen i Piteå och på den av pappa Henrik egenhända byggda rinken i stadsdelen Djupviken är alltså över.
För några veckor sedan ringde telefonen. Sportredaktionen meddelade att det på sina håll ständigt sipprade ut att Holmströms karriär definitivt var över. Med stor tveksamhet äntrade jag stolen vid tangentbordet. Även om just de signalerna kommit med jämna mellanrum senaste året trodde jag in i det längsta att Holmström kunde tänkas dyka upp i ett annat NHL-lag med tanke på den stympade säsongen. Några månader som fruktat powerplay-vapen, några extra miljoner på kontot och hyllad publikfavorit i exempelvis New York, Toronto eller kompisen Mattias Öhlunds Tampa. Varför inte? Varumärket Tomas Holmström höll ju sig i trim. Men alla sagor har sitt slut. Så även Holmströms som aktiv hockeyspelare.
Senaste tio åren har de som önskat kunna läsa den ena idrottssjälvbiografin efter den andra. Ja, vissa hyllade alster om aktörers livshistoria har ju till och med producerats mitt under brinnande karriär. En del av historierna berör. Andra inte. Den om Tomas Holmströms speciella och unika vandring från uterinken i Djupviken till fyra Stanley Cup-ringar och OS-guld skulle kunna bli en klassiker i en tid när månadslöner kastas bakom talanger som inte ens har åldern inne för TV-pucken.
En berättelse med viktiga detaljer och perioder i Holmströms hockeyliv skulle säkert kunna fungera som en husgud i många unga grabbars hem. Kapitel om de många timmarna på uterinken i Djupviken, kapitel om tiden med jättetalangerna Mikael Renberg, Martin Eriksson och de andra under ungdoms- och junioråren i Piteå IF, om första säsongerna i A-laget, om när han som 20-åring blev handplockad till hårdsatsande Boden från moderklubben som spelade i samma serie, om genombrottet i Boden, om de två åren i Luleå som kröntes med SM-guld, om landslagsdebuten och vägen till Detroit, de långt mer än 1000 NHL-matcherna, om Stanley Cup-segrarna och finalförlusterna, om OS-guldet fram till avtackningen igår.
På sina håll beskrivs Tomas Holmström som ett bevis på att det går att komma hur långt som helst även om inte ultratalangen finns där. Det där är ingen annat än ren bull-shit. Holmström ägde flera ingredienser för att lyckas. Spelsinnet och tekniken fanns absolut där tidigt och det viktigaste av allt. Talangen att träna stenhårt.
Det stämmer att Tomas Holmström aldrig var någon briljant skridskoåkare. Desto mer stabil på rören och näst intill orubblig framför motståndarkassen. Varumärket Holmström kommer inte att falna över en natt. Spelstilen, den han förfinade och var världens mest fruktade att nyttja, älskades av de hockeyfrälsta i Kanada och USA och är numera ett måste i den moderna ishockeyn.
I tider när misshandel i hockeyrinkar är uppe på tapeten kan det vara på sin plats att påpeka att få tagit så mycket stryk som Holmström med lagets bästa framför ögonen. Framför och framför, förresten. De smällar Holmström tagit framför motståndarkassen har för det mesta delats ut bakifrån. I nacke, rygg, knäveck och hälsenor. Han uppfann speciella skydd för den biten och halva Nordamerikas poliskår skulle nog tvingas utreda om någon nitisk tjänsteman ansett att slagen på rinken hamnat under rubriken misshandel.
Till sist...
...Teg-Piteå, HV 71-Luleå, Modo-Skellefteå på hockeyprogrammet ikväll. Tror banne mig att Tomas Holmström följer alla tre.