Skådeplatsen för ishockey-VM har de senaste 20 åren varit en avgörande faktor kring turneringens status. Vilken bild NHL-proffsen har och får av turneringens huvudort har haft en stor betydelse när de gäller vilka som kommer eller ej. 2012 års mästerskap i Helsingfors och Stockholm håller hög klass. Det kan man konstatera redan innan turneringen börjat även om det kan tyckas märkligt att värdnationen Finland valt att hämta merparten av sina lirare från KHL och endast fyra från NHL.
Senaste vårarnas VM har i skuggan av pågående NHL-slutspel ofta känts ljummet innan turneringarna börjat. Under första gruppspelsveckan har resultaten inte varit någon snackis ens bland idrottsintresserat folk. När turneringen närmat sig utslagningsmatcherna brukar det vara annat ljud i skällan och när det handlat om semifinal och som ifjol en final mellan Sverige och Finland. Ja, då står nationen nästan stilla.
Förra årets final har vi svenskar redan glömt. Det var tur att fotbollslandslaget slog tillbaka Finland i EM-kvalet på Råsunda med liknande tennissiffror veckorna efter. Den finska ljudkulissen blev ju uthärdig efter fotbollsrevanschen. Värdnationerna Finland och Sverige tillhör favoriterna VM, men Kanada, Ryssland och Tjeckien ställer alla bra lag på benen. USA blir knappast heller några turister.
Daniel Alfredsson, Henrik Zetterberg, Johan Franzén, Loui Eriksson, Niklas Kronwall och färske superstjärnan Erik Karlsson är de klara NHL-förstärkningarna i Tre Kronor. Frågan är dock om det räcker. Jag hade helst sett att den skadefria halvan av bröderna Sedin, något ytterligare målvaktsäss plus ännu en back av dignitet med de blågula. Visst kan Sverige vinna om pusselbitarna faller på plats, men truppen ser i mina ögon flera frågetecken. Några av backarna som gavs chansen att kvala in var inte i närheten av den klass exempelvis Munksundskillen Stefan Johansson höll i SM-slutspelet. Även Arvidsjaursgrabben Fredrik Lindgren borde fått chansen i förpostfäktningarna. Lindgren spelade flera landskamper de säsonger han inte var i närheten av den form han visade i slutspelet. Lindgrens gudomliga skridskoåkning kunde ha blivit en tillgång i sopkvastroll bredvid någon trögfotad gulblå NHL-back.
Kvällens nordiska derby mellan Tre Kronor och Norge kan bli en rysare. Kronorna är förstås storfavoriter men Norge visade i senaste mästerskapet att de kan rubba de stora. Kort och gott. Kronorna får inte ha en dålig kväll. Ett annat nordiskt land med skrällkvalitet är Danmark. Jättemålvakten Fredrik Andersen plus några NHL-proffs är ingen dålig grund att bygga på för ett skrällgäng.
Apropå lagbyggen på is slår gängen i PT:s bevakningsområde in flera intressanta spikar och jag tror att det kommer att se riktigt bra ut när vi skriver augusti. Luleå fortsätter sin ansiktslyftning och har hittills stärkt andra, tredje och fjärdelinan. Innan truppen är spikad tror jag Luleå Hockey skapat plats - och fixat - ett par riktiga top-guns i förstalinan värda namnet. Skellefteå fortsätter att putsa kanterna. Pikkarainen, Hynnings och troligen också Holloways sejour i finallaget blev som väntat endast en säsong. Skellefteå har dock fyllt luckorna på mästerligt sätt senaste sex åren och bara blivit bättre och bättre. Det blir nog så säsongen 2012-13 också.
Piteå Hockey ser också ut att bygga något spännande. När PHC kunde spela med alla tillgängliga pjäser - vilket inträffade alldeles för sällan - var de bra nog att rubba alla division 1-gäng förra säsongen. Trots att en lucka som den efter Skellefteålånet Petter Emanuelsson blir svår att fylla tror jag att Piteås slagstyrka ökar kommande säsong.
Till sist...
...har en av landets bästa damspelare fortfarande ett år kvar på kontraktet i Brynäs, men Emma Eliassons hemlängtan till naturen i norr ger MSSK Piteå en chans till guldjakt nästa säsong. Tänk er ett lag från Piteå med guldchans i en stor lagidrott. Fixa Emmas namnteckning nu - och glöm heller inte miniliraren Astrid Lilja.