Minns ni busringningsprogrammet Hassan? Det finns en fantastisk sketch när imitatören Hasse Pihl ringer till varuhuset NK och låtsas vara Ulf Lundell. Han har köpt ett par Woolseystrumpor, dyra saker, och nu vill han byta dem. Han visste nämligen inte vad de står för längre…
Det började väl redan under Jonas Rönnqvists dagar, då det i stort sett gick att gå och lägga sig när Luleå Hockeys herrar gjort 1-0, för då hände inget mer. Även på senare tid, i någon mån under Joakim Fagervall och definitivt med Thomas ”Bulan” Berglund vid rodret, har det där solida, ramstarka försvaret av ledningar firat stora triumfer. Ni kan snacka Milans 90-talsbacklinje om ni vill, jag snackar precis lika gärna boxplayparet Forsberg-Fabricius. Det har varit så bra, så säkert och understundom så ogenomträngligt att det blivit jobbigt för motståndarna.
Då tar man, som ni vet, till de billiga poängerna.
”Tråkiga Luleå” är ett invektiv som satt sig. Till och med Luleå Hockeys supportrar har omfamnat det, gjort uttrycket till sitt, och det har varit en konstant, ett grundvärde som vi utgått från. Luleå är vältränat, välcoachat och välutbildat. Där börjar hockeysäsongen.
Trodde vi.
Verkligheten såg annorlunda ut.
Fabricius försvann. Olausson försvann. De trygga backar som fanns blev skadade och kvar fanns Erik Gustafssons 40 minuter per match, kompletterat av ganska kaggelhänta kompanjoner. Offensiven som skulle kunnat rädda laget fick inte de lägen som ett bra försvar kan ge och orkade inte utföra särskilt många mirakel. Jag vet inte om man kan säga att det vände när Sami Lepistö värvades in, när Engsund och Själin kom tillbaka, men åtminstone gjorde laget en skarp sväng mot något bättre.
Och där är vi nu.
Konsekventa, tråkiga Luleå visade sig vara inkonsekventa, dåliga Luleå och nu vet jag inte riktigt vad det här laget står för längre. Kan jag ringa till NK och byta?
Här och nu är det den bästa trupp som Luleå Hockeys herrlag haft sedan… Ja, 90-talet. Man har ett av seriens bästa målvaktspar, man har åtminstone tre (sannolikt fyra som Oscar Engsund håller på) av de tio bästa backarna i serien. Framåt finns en av de bästa speluppläggarna, en av de bästa retstickorna samt en av seriens bästa powerforwards och i övrigt ytterst kompetenta och intressanta komplementsspelare.
Fortfarande kuggar det inte riktigt i.
Hur många matcher har vi sett Luleå spela mästarhockey den här säsongen? En? Två? Kanske tre? Jag tror inte att det är fler än så – och en av de matcherna förlorade man. Jag tycker inte att det är bra nog, inte för det här laget med den här tränaren.
Januari och februari blir en kamp om att hitta lite allt möjligt som ska finnas i truppen. Försvaret har blivit bättre, det är fortfarande inte bra nog. Spel i numerärt över- och underläge har blivit bättre, det är fortfarande inte bra nog. Eftersom allt sitter ihop har offensiven också blivit bättre.
Den är fortfarande inte bra nog.
Så här långt in i serien har Luleå Hockeys herrlag varit både darrigt och tryggt, svagt och starkt, mesigt och elakt, taffligt och skickligt. Det har varit lite allt möjligt – men mästerligt har det inte varit alls.
Återigen: Det här laget är bra. Men det borde vara bättre – och det ska bli bäst.
Hur? Det är det dags att visa nu.