Ingen ska ha en chans mot Charlotte Kalla när det är 10 kilometer fritt på nationell nivå. Ingen hade det heller. Segermarginalen blev över minuten igen vilket gav ännu mer trygghet och "good vibes" för Kalla.
Jag såg ännu mer tecken på en aggressiv och bestämd åkning på distansloppet då hon inte tvekar eller blir stillastående i växlingen från tvåans växel över på treans. Konstant framåtlutad för att möta stavtagen och få kraften fortsatt i åkriktning.
Imponerande.
I övrigt handlade sista dagarna i Ånnaboda om VM-platser. Väldigt mycket om VM-platser.
Sista avgörandet om platserna i sprintlaget på herr- respektive damsidan var mest i fokus.
Och för Piteås del var det såklart ett förnämligt avgörande där platserna stod mellan både Jennie Öberg och Magdalena Pajala.
Otroligt surt nog så blev Jennie krasslig efter stafettguldet och fick resa hem. Tyvärr inte helt ovanligt då man varit på topp rent fysiskt ett bra tag och kroppen prioriterar bort de vita blodkropparna och immunförsvaret för andra viktigare processer lokalt och centralt.
Pajala åkte till sig en säker silverpeng efter för dagen överlägsna Hanna Falk.
Några spända timmar följde innan truppen presenterades och det blev som jag hoppats på i bästa fall. Både Pajala och Öberg fick en plats.
Magda får gå ordinarie i sprinten vilket jag anser korrekt då hon varit i final i klassisk världscup mindre än en månad sedan och nu tar sig lätt till final och bevisar trots en kanske inte perfekt dag att hon ändå är en av fyra klassiska sprintare vi har i landet. Magdalena behöver lugn och klarhet för att prestera, och jag är helt övertygad om att det går att optimera hennes prestation några snäpp nu när allting är klart och avgjort.
Jennie som reserv på sprinten känns solklart och i den bästa av världar hade det funnits fem ordinarie platser, men jag är övertygad om att man kommer matcha in Jennie på andra distanser som jag skrev sist.
En klassisk sträcka på stafetten vore korrekt.
Herrfronten bjöd på trevliga överraskningar då både Westerlund och Modin visade prov på fina sprinttakter återigen. Hela vägen till semifinal för Johan där han tog hem kvartsfinal och var nia i kvalet, imponerande med tanke på hur säsongen varit fram till detta SM.
Modin gladde många, och inte minst han själv. Överraskad över stigande formkurva från ett svagt kval till ett brons.
När sedan sista sprintplatsen tilldelades Johan Edin som åkte ut i semifinal tyckte nog många till, men Jesper var lugn och sansad och förstående i att han inte presterat nog bra fram till den här tävlingen. Hade han gjort ett bättre kval, låt säga vunnit det, hade det funnits mer att kunna sätta bakom en argumentation om en plats i sprintlaget.
Prio för Modin har ändå legat i att hitta tillbaka till ursprungsnivån vilket han närmat sig med stormsteg den här helgen och låter peppad och avslappnad vilket glädjer mig.
När jag ändå är inne på sprintsnack måste jag få kritisera längden på banan som än en gång för herrarna överstiger fyra minuter. I vilken värld kan man definiera det som sprint? Rent fysiskt som handlar det betydligt mer om aerobaförmågan då tiden överstiger tre minuter än den anaeroba som ska vara i fokus då man kastar sig med termen sprint.
Min åsikt där jag vet att många skriver under på.