Jag är ett riktigt landslagsfreak när det handlar om exempelvis OS i ishockey eller handboll. När de främsta nationerna spelar med de bästa spelarna och landslagen är bättre än de bästa klubblagen. Wow! I fotboll är det annorlunda. Där får vi se de bästa lagen och mängder av omåttligt spännande matcher i succén Champions League. Den turneringen levererar hela tiden och bucklan är den pokal alla fotbollsspelare helst vill lyfta.
Årets upplaga av Champions League lovar massor. Ett par av storklubbarna har redan snaran om halsen och vi lär få se fall framöver likt det magplask Man United svarade för mot Basel ifjol. Av alla rysarturneringar senaste tio åren var fjolårets den bästa och mest dramatiska någonsin. Vilka fajter mellan samspelta gäng bestående av lirare uteslutande i världsklass. Bayern Munchen- Napoli, Barcelona-Milan, Man City-Napoli, Chelsea-Napoli, Barcelona-Chelsea, Real Madrid-Bayern München, alla tur och retur, och slutligen den sanslöst spännande finalen mellan hemmalaget Bayern München och Chelsea.
Att jämföra Champions League-rysare med exempelvis Finland-Sverige i EM-kvalet i ett regnigt Helsingfors förra hösten går bara inte. Zlatan Ibrahimovic sprang knappt en meter och visade med hela sitt kroppsspråk att han helst ville vara någon annanstans. Och alla dessa EM och VM-kvalmatcher ser åt helsicke för många matcher där nationernas storstjärnor springer och drar undan fötterna. Ja, rent av bara deltar. Så länge som deras respektive klubbar är kvar i Champions League går den turneringen före. Det är mycket tack vare den inställningen ett land som Färöarna spelar 0-1 mot Italien, 0-3 mot Tyskland och till och med rubbade Sverige i fredags.
VM och EM hade en helt annan klang på den tiden när vi endast hade ett par TV-kanaler i Sverige.
VM-bronset i USA 1994 slår silvret på hemmaplan 1958 med hästlängder. 1994-gänget är det bästa Sverige någonsin ställt på benen. När den diskussionen kommer upp räcker det egentligen med att konstatera att svenska bänken på den tiden bland andra bestod av en Henrik Larsson på väg upp i karriären och en Anders Limpar som var stjärna i topplaget Arsenal i Premier League.
Svensk landslagsfotboll har förvisso nått enstaka toppar mot världsnationer också efter 1994. Krysset mot dåvarande världsettan Argentina i dödens grupp 2002 var en praktsensation och sedan har ju Sverige vunnit tävlingsmatcher mot länder som Spanien, Holland, England och Frankrike för att nämna några. Och Zlatans kvalavgöranden mot Ungern borta gånger två är svenska klassiker. Till kategorin megasvidare är den där Golden Goal-förlusten mot Senegal 2002. Det året hade många toppnationer ramlat ur på vägen av flera anledningar och Sverige hade kunnat gå riktigt långt. Ja, till och med längre än 1994. Turkiet som Sverige spöat i kvalet knep bronset den sommaren.
Visst kan VM och EM-turneringar fortfarande skapa nationell kollektiv besvikelse eller eufori. För de stora supporterskaror som bygger egna städer i städerna där skådespelet sker skapas säkert också en väldigt speciell Vi-känsla. De stora skaror svenskar som besökte sommarens EM i Ukraina vittnar unisont om fest trots att Sverige var knockat redan efter andra matchen. Många kanske gillade att hiva bärs och samtidigt dra i ett snöre så att två händer viftade på huvdbonaden, -ofta en vikingahjälm - lika mycket som själva fotbollen. Champions League handlar om något annat. Fotbollsrysare av hög klass rakt igenom...
Till sist...
...kan det bli en rolig svensk afton om nacken Mikael Lustig kan stoppa tyske formspelaren Reus på ena kanten. Om inte blir det nog inte lika lustigt för Sverige i Berlin som den där gången mot Paraguay för några år sedan.