Luleås Jan Sandström firar fyrsiffrigt i eliten. Skellefteås Bud Holloway gör comeback i klubben. Ett glödhett derby väntar två lag som oväntat parkerar utanför topp-sex i tabellen.Det har varit en tung höstsäsong så här långt för de hårt satsande SHL-lagen längst upp i norr. Dynastin Skellefteå som spelat SM-final sex vårar i följd kan redan ha spräckt budgeten i jakten på en sjunde. Klubben har plockat in målvakten Joni Ortio och tidigare poängkungen under guldåren, Bud Holloway, samtidigt som publiksiffrorna inte varit vad man hoppats på. Dagen innan derbyt ”sålde” klubben talangen Emil Pettersson till Växjö. Sålde är nog inte rätt ord. Växjö ”fick” troligen ta över en stor del av lönen, men Skellefteå tvingas nog dra sitt strå till stacken när checken ska betalas ut varje månad. Det brukar vara så i den typen av övergångar mitt under säsongen.
Den allmänna uppfattningen i hockey-Sverige är att Skellefteå behöver backar och att Luleå måste stärka slagkraften bland forwardar. Skellefteå har, förutom tappat nämnde Pettersson, värvat hem Sam Marklund från just Växjö och Bud Holloway från CSKA Moskva. Luleå har just gjort ingenting.
Klubbarnas hockeysupporters har en spännande tid framför sig. En Bud Holloway i gammal gott slag är förstås en kraftig förstärkning a la Joakim Lindström och Oskar Möller, men det kan vara en bra bit dit. Holloway drabbades nämligen av en kraftig smäll mot huvudet i Moskva och kan komma att behöva tid innan han ackimatiserat sig i sin gamla miljö. Jag tror fortfarande att Skellefteå kommer att resa sig och till slut hamna bland de sex. Fyra raka segrar på slutet talar för det och i kulisserna väntar Axel Holmström, Pär Lindholm, Kyle Cumiskey och Niklas Burström på comeback.
Vad gäller Luleå anser jag fortfarande att klubben riskerar ett praktfiasko trots ett av SHL:s bästa målvaktspar och mest stabila backuppsättning. Luleå äger en alldeles för klen uppsättning forwardar för att konkurrera med gängen på den övre halvan av tabellen.
Det är faktiskt en aning skrattretande när man lyssnar till de kortsiktiga råden som slängs fram till sportchefen Lars ”Osten” Bergström. Givetvis skulle han omgående värva toppspelare som skulle lyfta laget om de bara fanns sådana att tillgå på marknaden. ”Osten” har inga sådana optioner för dagen. Så enkelt är det. Luleås problem är större, djupare och mer komplexa än så. Och det handlar konstigt nog inte om pengar.
Om jag vore i kläderna på de som verkligen har makten att förändra i Luleå Hockey skulle jag fixa en rejäl förändring och styra in på det hemvävda norrbottniska spåret. Till att börja med plockas Jonas Rönnqvist och Mikael Renberg som ansikten utåt i en hockeykunnig styrelse där även Lars ”Osten” Bergström kunde sitta. Sedan tar man fram storlädret och lockar hem Lars Johansson från Schweiz i sportchefsrollen. Sammantaget superkvalificerade gubbar som vet vad som krävs för att vinna.
Och på spelarsidan lyfter man fram åttio procent norrbottniskt. Bygg på bröderna Emanuelsson, Einar och Petter, Isak Lundeström, Johan Forsberg och Karl Fabricius. Sedan tar man hem Lars Bryggman, Johan Porsberger, Alexander Wiklund och Tobias Forsberg från olika andra SHL-klubbar. De fyra sistnämnda har hittat nätet fler gånger i sina SHL-matcher än Luleås andra utländska tilltänkta spetsförvärv den här hösten. Den norrbottniska forwardsbrygden spetsat med tre supervassa spetsspelare värda namnet skulle ingen motståndare vilja smaka i Coop Arena. Målvakts och backsidan kan behållas.
Allt det där kommer förstås inte att hända, men skulle länets flaggskepp bygga lag och förening hämtad från norrbottnisk trovärdig fura tror jag att det där guldet man sjunger om på ståplatsläktaren faktiskt också kunde bli verklighet.