Mattias Bromé slänger händerna i luften och Matteus Ward slänger vattenflaskan mot bänken. Ingen jublar, förutom spelarna själva och några hundratal Luleåsupportrar i Göteborg.
Insatsen är värd ett betydligt större crescendo.
Luleå Hockey är i SM-final.
Matchinledningen var försiktigare än en genomsnittlig tumbrottning. Inget av lagen ville gå bort sig, inget av lagen ville bjuda på något och spelet blev där efter. Frölunda lyckades bäst med att bryta igenom motståndarnas murar, men Matteus Ward gjorde två-tre stora räddningar och Luleå fick bara halvchanser.
Men vid det här laget vet ni hur det är.
Ge det här laget halvchanser – och spelarna kommer att förvandla dem till konst.
Vithajen Anton Levtchi steg från djupet, visade sin blodtörst i tre-fyra sekunder och fångade matchen i bakhasorna, barracudan Brendan Shinniminn hängde sig i strupen på den och mer än så behövdes inte.
Hade det kunnat sluta annorlunda? Givetvis. Men det gjorde inte det. Trots hemmalagets massiva spelövertag, trots backtitanen Jesper Sellgrens frånvaro, så var det här Luleås match. Luleå var noggrannast, Luleå var spetsigast och Luleå hade bäst målvakt.
Det betyder en del när det är Frölunda som står för motståndet.
Luleå Hockeys herrar har hittat den perfekta balansen mellan offensiv och defensiv. Luleå Hockeys herrar har hittat den perfekta balansen mellan svallande känslor och eftertanke. Luleå hockeys herrar har värvat offensiva stjärnor, gjort dem till hockeyarbetare – och lyckats behålla deras särart.
För att förstå varför jag är så begeistrad krävs kanske lite bakgrundshistoria.
Thomas ”Bulan” Berglund har, under sina sammanlagt elva tidigare år som assisterande och huvudtränare, stått för en ishockey som bygger mer på att följa mönster än att bryta dem, att kväva känslor snarare än att skapa dem. Det här är vad jag sett, inte vad Berglund själv anser att hans spel står för, och även om vi tycker olika står en sak klar: Några guld under de här säsongerna har det inte blivit. Ur min synvinkel är det just bristen på känslor som ligger bakom detta – därför att jag tror att slutspelshockey handlar om vem som har mest hjärta utanpå tröjan snarare än mest hjärna under hjälmen.
I åratal har jag tjatat om att hockey där känslorna kvävs och invanda mönster får styra inte är rätt väg att gå för att vinna guld. Jag har noll och ingen övertygelse om att Luleå Hockeys ledning tar någon hänsyn till mina åsikter om sin verksamhet – men kom inte och säg att det här är en säsong utan känslor.
Nu är Luleå i SM-final och jag kan inte göra annat än hissa vit flagg. Det här laget, den här underbart godmodiga sportchefen, den buttre lille tränaren och hans stillsamt sarkastiska assisterande har charmat mig så till den milda grad att jag inte har något försvar.
Jag kan inte längre med något slags självförtroende säga att jag inte tror.
Tvärtom. Jag tror.
Brynäs har spelare som vunnit finaler, spelat NHL och dominerat grundserien, men maxkapaciteten som Luleå Hockey har i år kan inget annat lag matcha.
Att den här klubben inte kan vinna guld har man bevisat i 28 raka säsonger.
Jag tror tammefan att det här laget klarar av att övertyga oss om något annat.