Stefan Hedlund hyllar Skellefteå AIK:s hantering när han bröt kontraktet – något som tränaren inte är för att man generellt gör.
Vi har bestämt träff vid Piteå golfklubb. Stefan Hedlund har förvarnat om att ta med solglasögonen och det visar sig vara en bra förvarning. Solen lyser, även om det är lite blåsigt. För tränaren, bördig från Piteå, är det en lite lugnare period just nu. Han befinner sig mellan jobb och då är det en trevlig miljö att befinna sig på golfbanan.
– Sedan ligger Padelhallen precis här bredvid, så mina barn brukar vara mycket här. Jag kommer hit och släpper av dem på morgonen och sedan åker vi hem sent på eftermiddagen.
Bollsport, dit man även räknar hockey, är mycket mer än bara ett jobb för Hedlund. Han är en hockeyromantiker och fanatiker på samma gång, med ett driv och en passion som lyser upp hela hans aura.
Som ung var drömmen att bli en så bra spelare som möjligt. Ett mått på viljan att nå dit visade han redan i väldigt unga år genom att ta beslutet att inte dricka alkohol. Ett beslut som sedan följt 46-åringen genom livet.
– Jag skulle ju satsa mot NHL och då ansåg jag att dricka alkohol skulle riskera att göra mig sämre. Så jag bestämde mig för att inte dricka och satsa på träningen. Nu blev det inte NHL, men jag är övertygad om att det har fört något gott med sig. Sedan känner jag att det är väldigt skönt att alltid ha kontroll på läget, berättar Hedlund.
Hockeykarriären har ändå tagit fart för Pitesonen, men har gjort det som ledare och tränare istället. Klivet till SHL var ett viktigt steg i tränarens utveckling, dit han kom för två säsonger sedan. Tanken var att det skulle bli ytterligare minst en säsong till Skellefteå AIK, men ödet ville annat.
Till hösten tränar Hedlund Rapperswil–Jona tillsammans med Bert Robertsson. En nyhet som verkligen slog ned som en bomb när den nådde media i slutet av februari, för utomstående nästan från tomma intet. Det innebar samtidigt att Hedlund tvingades bryta avtalet med Skellefteå.
– Jag hade tackat nej till jobbet tre gångar. Ändå är det min dröm att jobba som huvudtränare. Jag insåg ganska snabbt att det inte kommer att hända i närtid i Skellefteå, så när jag fick frågan kände jag att det här vill jag verkligen göra. Jag vill poängtera att det egentligen inte är okej att bryta ett skriftligt avtal. Det kommer att gnaga på mig resten av livet, jag är otroligt tacksam för allt förtroende, stöd och utveckling jag har fått i Skellefteå. Men med alla argument samlade, så brinner jag ändå enormt för att få bli huvudtränare i en toppliga i Europa. Den drivkraften för det slår alla saker.
Varför hade du inte förhandlat in en klausul i ditt kontrakt?
– Vi hade en bra dialog med Niclas (Lundkvist, sportchef i Skellefteå AIK) när jag kom, kring det här. Han visste vad jag hade för ambitioner. När jag väl fick ett nytt avtal förra året kändes det då som att något sånt här inte skulle kunna hända. Så här i efterhand skulle jag ha förhandlat fram en klausul. Föreningen har haft ett bra sätt att hantera det här på. I Modo blev det ju bara en soppa av allt, här har de varit glada för min skull och min utveckling. Som allt har utvecklats skulle jag gladligen komma tillbaka till Skellefteå någon gång och jag hoppas verkligen att Skellefteå kommer att ta tillbaka mig om det blir möjligt.
Hedlund har varit ansvarig för backarna och defensiven under sina två säsonger i Skellefteå. Han har hunnit vara med om mycket under sin tid i klubben och fått erfarenhet av många olika perspektiv. Han värvades när Tommy Samuelsson var huvudtränare och under den här säsonger har det varit ett tretränarsystem.
Hur ser du på skillnaden mellan årets säsong kontra din första säsong i AIK?
– Jag har alltid hyllat Tommy Samuelsson. Jag är otroligt tacksam att han lät mig ta så stort ansvar, trots att jag var ganska grön under förra året. I år hade vi en helt annan uppsättning, men stabiliteten som föreningen har, med Erik (Forssell, GM) och Niclas i spetsen, borgar för att det blir bra. Men vi hade den där rollsökningsfasen i början av säsongen för att hitta våra roller. Till slut tycker jag att det blev väldigt bra. Det var ett nytt sätt att tänka och en ny konstellation av tränare.
Det har gått några veckor sedan Skellefteå avslutade säsongen. I likhet med fjolårsäsongen har laget haft en spännande och bitvis spikrak utveckling. Men inte utan att laget varit utsatt för prövningar. När det var som tyngst, i slutet av november, var laget långt från topp sex.
– Oerhört imponerande hur vi hanterade det med Erik och Niclas längst framme i spetsen. Vi förlorade fem matcher i rad bland annat, men det var inget som gungade eller svajade, utan hur stabilt som helst. Vi visste att om vi fortsatte att göra samma saker skulle det vända.
Laget slutade trea i serien efter en stark period efter jul, men Rögle blev för svårt i slutspelet som slutade i semifinalen.
– Ett väldigt tråkigt slut. Att det blev 13 matcher på 18 dagar och att det blev tuffa serier var en faktor. Vi skulle ha vunnit lättare över Luleå, inte minst med tanke på spelövertaget i match 2 och match 3. Det kostade för mycket energi. Vi hade inte riktigt samma tryck i laget i semifinalen mot Rögle. Uttåget var tråkigt, vi siktade på att ta guld och hade gjort allt för att ge oss chansen.
Kunde ni ha gjort något annorlunda?
– Vi skulle ha haft en bättre plan B i vissa lägen. Exempelvis i slutspelet när vi spelade 13 matcher på 18 dagar. Kanske vi skulle ha hållit ihop laget och varit lite mer tillbakadragna i vissa delar av matcherna. Rögle läste oss ganska bra och gick med tre man på pucksidan hela tiden.
Rögle såg starkare ut fysisk samtidigt som Skellefteå ibland såg lite för väluppfostrade ut?
– Jag håller med. Jag tycker att slogan som finns i föreningen: ”Vad som än krävs”, kanske man skulle ta upp och diskutera igen. Det kanske finns saker vi inte gör för att leva upp till den slogan. Jag pratade med Jimmie Ericsson under slutspelet och hans tankar kring hur man tidigare har lyckats med det. Jag tror där saknade vi Jimmie Ericsson och den typen av spelare. Jag är övertygad om att han såg till att vidga den där boxen i vad som än krävs. Allt från att sätta press på domare till att markera mot fysiska spelare.
Jimmie Ericsson – den typen av spelare och karaktär saknade Skellefteå AIK i slutspelet, enligt Hedlund.
När det gällde bedömningar kring målen i semifinalen blev det också kontroversiellt. Skellefteå fick ett mål bortdömt för spel i målgården för att sedan matchen efter få ett mål emot sig, trots spel i målgården.
Stefan Hedlund blev påtagligt arg och kallade situationsrummet för ”tomtar på loftet”.
Hur ser du tillbaka på det?
– Så här i efterhand, jag sa det med glimten i ögat. Men det fanns ett bra budskap i det. Vi måste kunna ställa sådana krav på varandra att, när lagen omsätter 150 miljoner kronor, när vi ringer och tar till video måste det bli rätt. Det var ett målande sätt att lyfta fram det på. Då kan inte en domare stå i TV och berätta hur vår målvakt kan eller inte kan rädda en puck. Ingen domare kan göra den bedömningen. Knappt ens en målvaktstränare kan ju göra det, säger han och fortsätter:
– Vad hade hänt om vi hade fått samma bedömning på båda målen? En sådan grej kommer att gnaga kanske resten av livet. Jag vet att jag inte passar in helt i Skellefteå bild att uppträda helt korrekt. Men så här i efterhand står jag ändå för det jag har gjort. Jag tycker ändå att det var lite finurligt.
Annars är det sällsynt att Skellefteå AIK-ledare och spelare figurer i media när det gäller kritik av domslut och liknande situationer. Hedlund ser ändå det som en del av spelet att kunna kritisera öppet i vissa lägen.
– Sam Hallam i Växjö var jättesmart och gick ut i media och kritiserade Seider (Moritz, back i Rögle), att han har en egen regelbok. Vi satt och skickade klipp till domarchefen Thorsbrink istället. Sam hade en smartare väg att gå i det fallet och fick ju effekt på sitt agerande.
Det blev en tuff semifinal där Rögle avgjorde i den femte och avgörande matchen. Väl i finalen blev det Växjö som vann.
– De har lönemässigt goda förutsättningar. De tog ju hem Rickard Gynge, Robert Rosén, Joel Persson och Viktor Fasth. Har man möjlighet att bygga stomme med sådana spelare och Henke Evertsson (sportchef) är ju skicklig på att träffa rätt, med Marcus Sylvegård och Pontus Holmberg. Dessutom den tydliga strukturen på Josefsson-kedjan. Jag kan inte säga att jag är förvånad.
Intervjun börjar närma sig sitt slut. Stefan tillsammans med sin fru och de två yngsta barnen kommer att följa med till Schweiz. Hans två äldsta barn stannar kvar. Det är inte spikat när flyttlasset går, men troligen i slutet av juni.
Vad kommer du att sakna mest?
– Jag kommer att sakna spelarna som man har byggt en relation med. Vissa har jag ju jobbat med under två års tid och jobbat hårt för att komma nära. Sen är det många människor runt Skellefteå AIK som man har fattat tycke kring och kommit nära. Det är det man lämnar, men utmaningarna med ny liga, nytt land och människor överväger.
Däremot kommer det inte att dyka upp några Skellefteåspelare från vinterns säsong i Rapperswil.
– Känns fair mot klubben som har behandlat mig på strålande sätt. Att då visa respekt och låta alla Skelleftespelare vara känns på något sätt självklart.
Däremot är en gammal Skellefteåspelare, före Stefan Hedlunds tid, klar för Rapperswil. Nämligen backen Emil Djuse.