Michela Cava har italienska rötter och det märks redan på hennes förnamn.
Det är inte helt lätt att säga det rätt, men i det här fallet blir ch i italienska till ett k och därför uttalas Cavas förnamn Mickela.
– Jag tror att mina föräldrar hade träffat ett annat par i Italien som hade en dotter som de hade döpt till Michela. Det är den enda Michela som jag har träffat som stavar sitt namn som jag gör, säger Cava och fortsätter:
– Jag har aldrig träffat nån som säger mitt namn rätt första gången. Det är ganska roligt.
De italienska rötterna förknippar Cava mest med sin farmor Maria Violanda som gick bort förra sommaren, bara några månader innan hon skulle fylla 100 år.
Det var Maria Violanda och hennes man som lämnade staden Cozensa i södra Italien några år efter att andra världskrigets slut. De åkte ifrån ett fattigt och krigshärjat land för ett bättre liv på andra sidan Atlanten.
– De åkte båt och det tog två veckor tror jag. De kom till Halifax i Kanada och tog sedan tåget till Thunder Bay. Det var många italienare som flyttade dit vid den tiden.
Michela Cava är född och uppvuxen i Thunder Bay. Men hon har Italien och arvet efter sin farmor, som hon kallar "nana", i blodet.
– Jag är väldigt stolt över det. Jag pratar inte italienska och jag har förstås aldrig varit där. Min farmor kunde inte engelska så familjen pratade alltid italienska med henne. Jag besökte henne nästan varje dag. Hon har lärt mig mycket om familjen och vi är en stor familj, säger hon och fortsätter:
– Jag tror att det är 24 barn på pappas sida. Så jag har växt upp med en stor familj där alla bryr sig om varandra. Det kommer ifrån henne och det är väldigt speciellt. Det är något som är italienskt. Jag har lärt mig det från den sidan av familjen. Min "nana" var klippan i vår familj och hon lärde oss att vara snälla mot varandra.
Michela Cava säger att hon inte vet om hon är italiensk till sättet eller temperamentet. Det italienska arvet för henne handlar om familjen.
– Jag hade vänner som var på besök precis efter att min farmor gått bort och det var ungefär 500 personer i kyrkan på hennes begravning. Mina vänner tyckte att det var helt galet att de kunde vara så många människor på begravningen. När hon var sjuk och på väg att gå bort hade vi 50 personer hos oss varje kväll. Det är vad vi brukade göra, vi samlades alltid där hon bodde och åt där. Mina vänner menade att ni aldrig tar ledigt från varandra. Och jag sa: ”Nej, det är så vi tar oss igenom saker”. Mina farbröder är som ett slags andrapappor och mina kusiner är som systrar och bröder för mig. Så nära är vi.
Kunde du prata med din farmor?
– Ja, på ett sätt. Det var inte som en normal konversation som du kan ha med nån som pratar samma språk som du. Men jag kunde förstå henne. Hon pratade engelska med italienskt mixat. Lite grann som man säger att man pratar swenglish här. Det var det hon gjorde.
Michela Cava är tyst i några sekunder och det märks att hon saknar någon som betydde väldigt mycket för henne.
– Det var ett enkelt förhållande vi hade. Jag kunde komma till henne och bara sitta där. Ingen av oss pratade, vi bara höll varandra sällskap. Det var väldigt speciellt.
Corona har satt stopp för så mycket. I Cavas fall handlar det om att åka till det gamla landet och se var hennes Nana kommer ifrån.
– Jag har alltid velat åka med pappa för det är hans ställe. Han kan visa mig runt och visa var han spelade hockey. Vi älskar båda mat och när vi åker på resor är det allt vi tänker på. Så det hade varit en väldigt rolig resa att göra med honom och hitta olika ställen att äta på. Jag väntar på att han ska komma över och då åker vi tillsammans.
Hockeyresan som Michela Cava har inlett i sin nya klubb är tänkt att gå mot guld. I de få matcher hon hittills har gjort för Luleå har 26-åringen visat sin spelskicklighet.
Hon kommer in i ett lag som har förlorat Michelle Karvinen, men kanadensiskan känner ingen extra press för det.
– Jag sätter alltid press på mig själv. Det är sån jag är. Jag känner ingen press från klubben att prestera på det sättet. Men jag är den sortens spelare som skapar målchanser och gör poäng. Jag sätter press på mig att vara det.