Som 21-åring fick Tomas Blomkvist beskedet att han hade Crohns sjukdom och det upptäcktes då han opererades för en helt annan sak.
– Det började med att jag fick en cysta som man opererade bort och efter den operationen gick jag ner i vikt. Jag har ju alltid varit smal – men nu reagerade folk på att jag var jättesmal, förklarar Blomkvist.
Bara några veckor, utredningar och undersökningar senare fick han svaret på vad som var problemet.
– När jag fick diagnosen Crohns vägde jag 62 kilo och med tanke på att jag är 193 centimeter lång så är det givetvis alldeles för lite. Det var en jättejobbig tid.
Crohns sjukdom är en så kallad inflammatorisk tarmsjukdom som har mängder med symptom. Bland annat som i Tomas Blomkvists fall viktnedgång, men även om den är obotlig så går det att medicinera så att den blir något så när hanterbar.
– Crohns kan visa sig på många olika sätt för olika personer. Jag medicinerar min sjukdom med en spruta i veckan och tabletter dagligen och det funkar för mig, förklarar Blomkvist innan han fortsätter:
– Jag kommer att ha den hela mitt liv. Det handlar bara om att hålla den på en nivå som är acceptabel.
Vad krävs av dig själv för att du ska må bra mer än medicinerna?
– En balanserad kost och där har jag väl mig själv att skylla lite. Att jobba som materialförvaltare innebär väldigt konstiga arbetstider och sedan jobbar du väldigt många timmar. När det väl är dags för mat så stressäter du ofta.
Efter säsongen 2018 fick han ett glädjebesked och det var att han fick jobbet som materialförvaltare hos de regerande mästarna Växjö. Vad Blomkvist då inte visste var att tiden i Växjö skulle bli hans värsta sett till sjukdomen.
Det började med att några spelare i laget påpekade att han inte verkade må bra.
– Liam Reddox skällde ut mig ... eller kanske inte skällde utan han sa "Hur ska du kunna ta hand om oss när du inte ens kan ta hand om dig själv". Då hade jag ätit två varmkorvar efter matchen borta mot Rögle. Jag ville bara att vi skulle lämna hallen så fort som möjligt, säger Blomkvist och fortsätter:
– Erik Josefsson förklarade också för mig att det inte var ok, men jag ville ju bara göra ett bra jobb i Växjö för det var ju mitt drömjobb.
Just då hade sjukdomen kraftigt påverkat Tomas Blomkvists fysik trots att han bara hade varit i Växjö under drygt fyra månader.
– Jag tror att det var någon gång i november som problemen eskalerade.
Vad hände då?
– Jag vägde 69 kilo då och tänkte att det var bäst att ringa till morsan som jobbar inom sjukvården, men det tog emot för jag vet hur orolig hon skulle bli.
Efter samtalet med sin mamma fortsatte dock Blomkvist att jobba på trots att sjukdomen hade märkt honom ganska hårt.
Det kom dock ett tillfälle som blev vändpunkten för honom.
– Bara någon vecka senare så var jag nere i 65 kilo. Min fru Lena (Blomkvist fotbollsspelare i Piteå IF) kom till Växjö och när jag tog av mig tröjan för att vi skulle lägga oss och sova så reagerade hon på ett sätt som gjorde att jag förstod allvaret. Hon blev ledsen och Lena betyder mest av allt för mig och att hon reagerade som hon gjorde väckte mig på allvar, förklarar han innan han fortsätter:
– Det fick mig också att tänka efter. Jag började väl inse att jag var ute på en farlig väg.
Tomas Blomkvist trodde sig ha kommit på hur han skulle kunna kontrollera sin sjukdom.
Han slutade helt enkelt att äta.
– Det låter konstigt det förstår jag, men så var det. Givetvis förstår jag att det i förlängningen hade kunnat leda till anorexi
Det låter redan där inte helt olikt anorexi?
– Givetvis kan jag fundera på vad som hade hänt om jag hade stannat kvar där nere. Hur illa hade det då gått, säger Blomkvist.
Är du hungrig hela tiden när du inte äter?
– Jag kände aldrig av någon hunger. Nu har jag börjat känna av när det är dags att äta. Det är som om att jag får börja vänja mig att äta igen.
Hur mycket tankar var det kring sjukdomen?
– Det blev ett psykiskt problem. Jag satte mig själv under en enorm press och till slut så åt jag en varmkorv per dag och sov under resten av tiden. Jag hamnade i en jätteond cirkel och såg ingen väg ut.
I dag kan han förstå att hans lösning på problemet kan verka konstigt – men just då och där såg han ingen annan lösning.
– Det var ju lite moment 22 för jag visste ju att om jag äter kan det gå åt skogen och äter jag inte så går det åt skogen. Just det var väl det mest jobbiga och det var också de som gjorde att det blev jobbigt psykiskt.
Fick du hjälp den psykiska delen när det var som värst?
– I Växjö pratade jag med en kille som heter Otto (Casselberg) och han är riktigt bra. Jag förklarade för honom om den jobbiga biten och hur jag mådde mentalt. Han hjälpte mig mycket. Bara att prata var bra för mig.
Tomas Blomkvist hamnade, som han själv beskriver, i en ond cirkel där hans egen lösning på problemet var att sluta äta. Oron han drogs med handlade om hur han skulle klara dagen utan att drabbas av någon "olycka". Under den tuffa tiden där han drogs med sitt livs tuffaste skov så valde han det drastiska greppet.
– Jag oroar mig väldigt mycket för toabesöken. Det var också då som jag beslutade mig för att sluta äta då varje måltid innebär att jag får diarré. Min tanke var att om jag slutar äta så behöver jag inte gå på toa akut, säger Blomkvist och funderar:
– Givetvis förstår jag nu att det var ett dåligt beslut.
Har du någon gång drabbats av att inte hinna till en toalett?
– Det har väl hänt en eller två gånger i livet och givetvis skämdes jag första gången, men samtidigt så var det bara att köpa att jag själv inte kunde göra något åt det.
Hur funkar det i dag?
– Jag har fortfarande problem med rädslan av att hamna i en situation där jag akut måste ha tag i en toalett. Fast jag vet att det bara är i mitt huvud som det är panik för jag klarar av att hålla mig, förklarar han.
När sjukdomen blev svårare och svårare att hantera för honom så blev det ohållbart till slut. Han inser i dag att flytten till Växjö från tryggheten och sitt sociala liv i Norrbotten inte var en kombination som var bra för honom. Han kopplar ihop det svåra skovet som drabbade honom under hösten med sitt sociala liv i Småland.
– Det blev väldigt mycket ensamhet i Växjö även om jag umgicks en del med Martin Lundberg och Erik Josefsson. Jag är en ganska social person och det passade inte mig att vara ensam, säger Blomkvist och fortsätter:
– Tryggheten jag hade här försvann när jag flyttade till Växjö. Jag trodde aldrig på förhand att jag skulle påverkas. Det funkade bra i början – men ganska snart kom problemen.
Sakta förstod han att skulle bli tvungen att ge upp sitt drömjobb.
– Att få jobba med de svenska mästarna var ju en dröm. Jag hade fått chansen och så blir det så här. När jag väl hade bestämt mig så var det jätterätt för det hade inte funkat att jag hade kämpat mig kvar i Växjö.
– Jag kom till insikten att jag inte är 25 år och odödlig längre.
Hur tog din arbetsgivare Växjö Lakers mot ditt besked?
– Jättebra, men jag var lite rädd från början. Dom sa att ishockey inte är viktigare än min egen hälsa och jag förstod själv att mitt eget liv var viktigare än ishockey, förklarar Tomas Blomkvist.
Det skulle dock bli tuffare att lämna beskedet till spelarna och tränarna, men även där möttes han av förståelse.
– Det var när jag skulle meddela spelarna att jag skulle lämna som det blev väldigt känslosamt – jag kunde inte hålla tillbaka tårarna då. Jag berättade för grabbarna om sjukdomen och sedan om mitt beslut att flytta hem. Liam Reddox fixade en matchtröja med allas autografer och Sam (Hallam, tränare) sa att ta tag i ett sånt beslut i det läget var enormt starkt.
– Deras stöttning i det läget jag var betydde väldigt mycket.
I dag så har han kommit tillbaka till Norrbotten och han är tillbaka på sin gamla arbetsplats i Coop Norrbotten Arena – men inte bara för att jobba.
Hur var det att komma tillbaka hit?
– Jag kom hem den 14 december och tre-fyra dagar senare var jag här och den kärlek jag fick då gjorde att jag blev väldigt rörd. Alla var glad att se mig och jag blev ..... lycklig det var obeskrivlig.
– Jag kände direkt att det är här jag ska vara.
Hade du kontakt med Luleå Hockey under tiden i Växjö?
– Jag pratade med Urban (Wickberg), Robin (Jonsson) och Linda (Blomqvist) på juniorsidan. De har ringt mig för att kolla hur jag mådde. Sedan så har jag haft ganska mycket kontakt med Joel (Lundqvist) som är i a-laget och vi är väldigt bra kompisar han har varit ett stort stöd.
Jobbar du i dag?
– Jag kommer att jobba en dag i veckan för Joel som kommer att vara pappaledig under måndagar. Det känns bra med en dag i veckan till att börja med.
Även om hans jobb inom hockey är det som han vill jobba med så har han funderat på olika alternativ.
– Hockey har sin charm och jag älskar verkligen det här jobbet, men det kanske skulle vara bättre för sjukdomen att återgå till mitt gamla jobb som bilmekaniker. Då skulle jag få fasta arbets- och mattider. Men det är ju så att jag älskar det här, säger han och tittar ut över Coop Arena innan han fortsätter:
– Jag vill ju jobba med hockey, men blir inte det av så får jag väl söka något annat. Men just nu är hälsan prio ett och det får ta den tid det tar.
Nu har det gått en månad sedan Tomas flyttade hem till Piteå och Norrbotten. Känslan vid intervjutillfället var att han just då mådde ganska bra.
– Det var jätteskönt att komma hem till Lena och jag tror att det var samma sak för bägge två.
Han vill samtidigt påminna människor om att det kan vara ganska jobbigt med vissa kommentarer. En av kommentarerna som han vill trycka på är något som människor bara säger utan eftertanke.
– Det är många gånger lika jobbigt för oss smala att höra HUR smala vi är som det är för överviktiga att höra HUR överviktig de är. Jag tror inte att folk tänker på det, säger Tomas Blomkvist slutligen.