Pionjären från Piteå. Stefan Persson i en match mot Boston Bruins 1983.
En matchboll var bränd. Omklädningsrummet som för en dryg halvtimme sedan hade haft segerkänsla kändes annorlunda nu.
Nu finns en tanke som dominerade i lokalen.
Inte tillbaka till Philadelphia.
Den här lördagen den 24 maj 1980 var hemmaarenan Nassau Veterans Memorial Coliseum full till sista plats. New York Islanders hade 3–2 i matcher och en vinst i den sjätte finalmatchen skulle säkra klubbens första Stanley Cup-titel.
En halvtimme före första nedsläpp hade spelarna inne i omklädningsrummet fattat hur speciell den här eftermiddagen var. De hörde tydligt hur den fullsatta arenan där ute skanderade: ”We want the Cup”.
Och Islanders hade varit nära cupen. Laget ledde med 4–2 inför tredje perioden.
Kanske hade några av spelarna tänkt att det var klart, ”vi behöver bara spela av den sista perioden”.
Stefan Persson, hockeyfostrad i Piteå, hade inte haft den tanken. Och nu satt han och gjorde sig redo för den första förlängningen.
Philadelphia Flyers hade gjort två mål på mindre än fem minuter i den tredje perioden. Helt plötsligt stod det 4–4.
– Vi visste det: Att åka till Philadelphia för en sjunde avgörande... Den hade käkat oss levande. Det var en tuff arena i vanliga fall. Men en sjunde match där… Vi ville absolut inte åka till Philadelphia igen, säger Stefan Persson.
Islanders hårde tränare Al Arbour håller inget långt brandtal i omklädningsrummet. Han vet att han inte behöver göra det.
"Overtime is our time”, brukade det stå på plakaten i hemmaarenan. Islanders hade vunnit fem av sex slutspelsmatcher som gått till förlängning den här våren.
– Just att vi hade den utdelningen vi hade i sudden och så flög de orden genom rummet: ”Vem ska bli hjälten? Det här tar vi!”, säger Persson och fortsätter:
– Al var inne på samma sak innan han skickade ut oss till avgörandet. Han brukade alltid skoja och säga: ”Pengarna är i fickan. Ingen ska nafsa på dem”. Han menade att det var vår grej. Vi unnar ingen annan vinnarkänslan.
Inte tillbaka till Philadelphia.
Det finns gott om pionjärer i den svenska NHL-historien.
Ulf Sterner var först när han 1965 spelade för New York Rangers. Juha Widing tog den långa vägen genom kanadensiska juniorligan några år senare.
Thommie Bergman slog sig in i NHL 1972. Året efter kom Börje Samling som bröt isen och verkligen banade väg för andra européer.
Men det finns en pionjär från Piteå också.
I pausen inför förlängningen är den då 25-årige Stefan Persson och Anders Kallur, som var skadad och missade finalserien, på väg att bli de första svenskarna och européerna att vinna Stanley Cup.
Mike Bossy var Islanders målspruta. Han tvingades tyvärr lägga av bara 30 år gammal på grund av skador.
Persson var inne på sin tredje säsong i New York Islanders. Den unga klubben från Long Island hade bildats 1972 och haft en första säsong som övriga NHL hade skrattat åt.
Men general managern Bill Torrey byggde truppen med bra draftval. Och in kom de blivande stjärnorna: Billy Smith, Denis Potvin, Bryan Trottier och Mike Bossy.
Redan säsongen 1977/78, Perssons första i NHL, var Islanders ett topplag. Men man åkte ut direkt i slutspelet. Ett tufft Toronto vann den sjunde avgörande matchen i förlängning.
Säsongen efter vann Islanders grundserien, men åkte ur i sex matcher i andra omgången mot lokalrivalen Rangers.
Det hade gått snabbt för Islanders att bli bra. Tvivlen kom lika snabbt.
– Det var efter säsongen 1979 som tidningarna skrev att vi var ”chokers” och att vi aldrig kommer att vinna. Det gick vi in med till säsongen efter. Den hösten började Al första träningslägret med att säga: ”No more white gloves”. Nu ska det bli ordning. Han körde formligen skiten ur oss den hösten, säger Persson och fortsätter:
– Vi vann sex av de 21 första matcherna. Han hade verkligen kört hårt med oss. Vi kom knappt ovanför vattenytan under hösten.
Så småningom kommer laget igång i december. Men något fattas och general managern Bill Torrey gör affären som är nödvändig.
– Sedan kom trejden med Butch Goring som en förlösning. Alla gick och väntade på att nåt skulle hända. Alla var spända. Det var en osäkerhet och trejdrykten varenda dag. Det var just när vi gick in i det slutspelet vi kände att det var nu eller aldrig. Får vi inte ihop det nu så kommer de att sälja av laget. Det var många som hade velat det redan innan säsongen.
Torrey byter bort två populära spelare i Billy Harris och Dave Lewis mot forwarden Butch Goring från Los Angeles Kings.
Goring kommer till Long Island med sin Spaps-hjälm som hans pappa köpt åt honom 1961. Den är tejpad och målad för att hålla under åren som gått.
Det behövs göra något med Islanders också och Goring, med sitt tvåvägsspel och sin förmåga att aldrig sluta jobba, är pusselbiten som får allt att fungera.
– Det hade varit tufft på alla sätt och vis innan han kom. Butch menade på att ni förstår inte hur bra ni är. ”Jag som har varit på andra sidan vet hur bra ni är”, sa han. Det var ord som de flesta av oss tog åt oss och tänkte: ”Nu är det bara att köra”.
I omklädningsrummet tar Butch Goring på sig sin tejpade hjälm och går ut för att spela förlängning. Han tänker nog som de andra i laget.
Inte tillbaka till Philadelphia.
Hård, men rättvis. Coachen Al Albours ledarskap var en av nycklarna bakom Islanders fyra raka titlar.
Trots Arbours ord och känslan att hemmalaget behöver vinna nu är det Philadelphia som inleder förlängningen bäst. Men Flyers bästa chanser kommer bara nära.
Övertid är Islanders tid. Än en gång.
Stefan Persson är på isen när allt avgörs, men han ser inte det avgörande målet.
En Philadelphia Flyers-back rensar bort pucken från egen zon och Persson står utanför offensiv blålinje.
– Jag kommer ihåg att det kommer en puck mot mig och jag petar upp den på sargen.
Pucken går till lagkamraten Lorne Henning som åker tillbaka mot egen zon. Han vänder i mittzon och hittar John Tonelli med en diagonalpassning, medan Persson åker baklänges mot egen zon.
– Då var det dags för byte för mig för spelet vänder där.
Tonelli tar emot pucken utanför blålinjen, lurar en Flyersback och nu har han och svenskättlingen Bob Nystrom ett öppet läge. Tonelli slår en perfekt passning till Nystrom som styr pucken i mål. 5–4!
– Jag åker mot båset. Då plötsligt skriker och vrålar alla. Då var det bara att åka ner dit.
Nassau Veterans Memorial Coliseum exploderar av glädjefnatt. 7.11 in i förlängningen är New York Islanders Stanley Cup-mästare.
Den hjälmlöse Nystrom överrumplas snart av lagkamraterna bakom målet.
– Man blir så glad att blodet försvinner ur hjärnan. Man kommer knappt ihåg vad man gör sen. Jag vet att jag tog sats och hoppade rakt upp i den där högen. Det var jäkligt häftigt.
Avgörandet. Svenskättlingen Bob Nystrom har precis styrt in det avgörande målet bakom Philadelphiamålvakten Pete Peeters. New York Islanders är Stanley Cup-mästare.
Det var inte lika uppstyrt med ceremonier runt utdelningen av Stanley Cup 1980. Isen i Coliseum är full med jublande människor.
Stefan Persson åker runt med bucklan som förste svensk och är både glad och lättad.
– Pressen under slutspelet, den är jäkligt svår. Den släpper inte gärna. Det är svårt att bara åka hem och säga ”nu ska jag ta det lugnt i kväll och så åker jag till rinken i morgon”. Du har det där, det gnager hela tiden. Det är en typ av oro och spänning.
Och det finns en bild från firandet som sitter kvar hos honom.
– Jag har en bild på mig när jag sitter i omklädningsrummet när jag bara har hunnit få av mig handskarna och hjälmen. Jag har en ölmugg i handen. Lika glad som jag var över att vi hade vunnit lika skönt var det att det var över. Jag kände bara att det där oket rann av. Jag vet att många har sagt det efter de här säsongerna. Man vill inte vara den där jäkeln som ställer till det. Alla kände att ”vi kan förlora, men jag ska inte vara den som strular till det”. Det var ett sätt att hålla skärpan. Alla var på tå och vi hade en tränare som såg till att vi var det.
Och det slutar inte där. Islanders vinner tre raka titlar till och förlorar inte en slutspelsserie innan Edmonton Oilers med Wayne Gretzky i spetsen vinner finalen 1984.
Om vi går tillbaka till bilden på dig i omklädningsrummet. Vad kände du?
– Det var en otrolig stolthet. Att vi fick ihop det. Det är först många, många år senare som man har förstått hur bra vi var. Under de här åren så vann vi 19 playoff-serier i rad. Och det är inget lag som nånsin kommer att komma i närheten av det. Det finns inte, säger Persson och fortsätter:
– Jag brukar säga det: Henke Lundqvist och Börje (Salming) har vunnit tre slutspelsserier i rad. Jag har vunnit 19. Då förstår en del vilket lag vi hade. Larry Brooks i New York Post tyckte till i en artikel för några veckor sen. Han skrev att det inte väljs in några lag i Hall of Fame. Men om nåt lag skulle göra det är det Islanders för de åren. Vi var 16 stycken spelare som spelade ihop de fem åren.
Samling kring bucklan. Butch Goring, Denis Potvin och Bryan Trottier känner på Stanley Cup-bucklan efter New York Islanders första titel 1980.
Det skulle dock dröja innan NHL klev in i rampljuset i svenska medier. Och Stefan Persson har alltid varit lite i skuggan av samtida blågula stjärnor som Börje Salming och Anders Hedberg.
– De hade gjort sig ett namn i Sverige innan de åkte över. Jag var 22 när jag åkte och det var tidigt. Det var först 1977 som folk började få upp ögonen för mig. Det var Expressen och Aftonbladet som skrev lite om NHL på den tiden. Jag tror P3 sände sista perioden i första finalen vi vann. Hade de sänt våra finaler på tv hade folk kanske haft lite bättre pejl på oss. Men herregud, det passar mig ganska bra. Börje ska ha cred för allting. Han hjälpte oss alla andra att få ett jobb där borta, så enkelt är det.
Förklaringarna till Islanders dynasti har analyserats sedan mitten av 80-talet.
En "Battlin Billy" Smith i målet som alltid var bäst i slutspelet. De stora stjärnorna Potvin, Trottier och Bossy som alltid levererade. Övertid som var deras tid. Ett powerplay där Persson var en viktig del och en hård, men rättvis tränare i Al Arbour.
– Man har inte förstått förrän långt efteråt hur bra vi var. Vilken styrka det fanns i gruppen, säger Stefan Persson.
Och han behövde inte åka tillbaka till Philadelphia. Han åkte i stället rakt in i den svenska hockeyhistorien.