Under andra världskriget var kommendanten på Bodens fästning en nazisthatare av rang. När de tyska trupptransporterna som rullade längs svenska järnvägar stannade i Boden för att låta wehrmacht sträcka på benen visade kommendanten sitt missnöje med den rådande ordningen genom att rikta samtliga kanoner från de fem bergsforten, artilleribatterierna och fästena mot järnvägsstationen. Det måste ha varit relativt olustigt att som tysk soldat kliva av tåget och någonstans i bakhuvudet veta vilken monumental eldkraft som måttades mot en.
Jag tänker mig att Färjestadsspelarna upplever ungefär samma sak när de äntrar ishallen i eftermiddag.
Den gamla fästningen är betongfylld, omvandlad till besöksmål och kustartilleriet som kompletterade den är sedan länge nedmonterat. Men låset i norr finns kvar. Vi kallar forten för Linus Lekland och Huset Elliott. I kväll omvandlas ishallen och sporthallen till norrbottnisk hockeys fästning.
Många klubbar pratar om att man hade kunnat fylla två arenor för att intresset är så stort. I Luleå gör de det. Till och med för mig, som levt med och följt norrbottnisk idrott under i stort sett hela mitt liv, är det fascinerande vilket oerhört intresse som den sjunde SM-finalen skapat. Biljetterna sålde slut innan de ens hade hunnit släppas och om BC Luleå bara lyckas med all logistik talar mycket för att stans basketarena blir fullsatt – av folk som ser hockeymatchen på tv. Luleå Hockey har gjort allt rätt hittills, man har harpunerat biljetthajar och levererat resultat som inte skådats sedan 1996 och hockeylänet Norrbotten har svarat genom att ge klubben och laget all sin uppdämda kärlek och passion.
Det här är en sjunde och avgörande match i SM-final. Det är vi inte bortskämda med. Inte fasen går det att komma med råd och tips inför något som inträffar en gång per istid, inte finns det några vidare slutsatser att dra.
Men jag är krönikör och kommer inte att låta det hindra mig.
Så här är det: Vi kan prata om pressen som kommer med hemmaplan, med förväntningar och förhoppningar från en – nej två – fullsatta arenor, om 26 år av misslyckanden och traditionens makt.
Men: Om man jobbar som hockeyspelare och ser Luleås upplägg utan att fullkomligt älska det så bör man fundera på om man inte ska pyssla med något annat, varför inte flugbindning?
Det finns naturligtvis frågetecken kring det allra sista steget mot det totala orgastiska fullbordandet av den här känslomässiga resan mellan himmel och helvete. Men ställ dig frågan: Hade du velat ha det på något annat sätt?
Hade du inte velat ha en hel arena, en hel stad, ett helt län i ryggen? Hade du inte velat ha Sveriges bästa hockeypublik som vrålade fram dig till stordåd när säsongen stod på spel? Hade du hellre velat ha det motsatta? Hade du velat skapa festen – eller förstöra den?
Kort sagt: Hade du hellre varit Linus Omark eller Jacob de la Rose?
Det här är Norrbotten. Det har varit ett urstarkt hockeylän de senaste 26 åren, sedan långt före det, och kommer att fortsätta vara det även efter den sjunde finalen. Inget slutresultat i världen kan förändra det. Det här är inte en situation som ska fylla någon med ångest – det här är en stad och ett län som ska svämma över med inspiration, skaparglädje och självförtroenden av stål direkt från stränggjutningen.
Här spelas inte för överlevnad – här spelas för evig ära och för att vara den självklara, uppenbara ledaren i hockey-Sverige.
Här finns inget att klaga på. Jo, en sak. Intresset är så stort att de hade kunnat fylla tre hallar.