I tre år försökte Luleå Hockey/MSSK värva Jenni Hiirikoski. Till sist sa hon ja och nu är hon inne på sin sjätte säsong i klubben.
Under sin tid i Luleå har hon tagit laget till stora framgångar och blivit en uppskattad ledare.
Den här säsongen har laget inte varit lika dominanta som i fjol och Luleå måste vinna onsdagens match mot Djurgården för att ha en chans att ta sig vidare till semifinal.
Vid förlust är säsongen över och det är nu Hiirikoski måste visa vägen, både i omklädningsrummet och på isen.
Du har fått mycket beröm för ditt ledarskap, hur tänker du kring att vara den stora ledaren i laget?
– Jag ser mig som en bit i ett pussel. Jag försöker vara mig själv och hjälpa alla runt om mig. När det behövs försöker jag höja nivån. Om vi har en dålig dag och inte spelar på topp försöker jag pusha mig själv. Jag vill vara den som leder med exempel. Först när du gjort det kan du begära mer av de andra.
Har du alltid varit en ledare?
– Ja. Jag har alltid velat vinna. Jag har haft många mentorer under min karriär, tränare och spelare. Jag har försökt ta in allt jag kan lära från dem. Jag är väldigt tacksam för min fystränare Katja Saari som jobbat med mig i över tio år. Jag har också lärt mig mycket från min familj och mina farföräldrar som jobbat på en bondgård. Jag har vuxit steg för steg som ledare, det har varit en resa och det är fortfarande det. Jag tror aldrig du kan bli färdiglärd som elitidrottare.
Vad är det som lockar i ledarrollen?
– Jag har alltid varit intresserad av de kritiska momenten, vad som gör dig till en vinnare eller förlorare. Jag har kollat mig själv i spegeln och frågat vem jag ser, vem är hockeyspelare Jenni och vad krävs det för att ta mig ännu längre? Jag tycker de mentala bitarna är intressanta, säger Jenni Hiirikoski.
Att se sina egna brister är ett centralt steg, berättar hon.
– Om du vill vara en ledare i ett lag så måste du lära dig från hur du själv reagerar och gör i olika situationer. Ibland misslyckas jag, ibland gör jag det bra. Det gäller att vara ärlig. Vad gör du, hur är du, hur pratar du med andra. Det är inte så lätt alla dagar, men för mig finns det ingen stress längre. Jag kan erkänna att jag gjort fel, sträcka upp handen i omklädningsrummet och säga förlåt, det där var inte bra. Det är okej att misslyckas. Det är det vi vill lära de yngre – sträck upp handen när det går fel.
När har det varit som svårast att vara ledare?
– Det svåraste har varit att se mig själv i spegeln när jag gjort ett dåligt val eller uppträtt dåligt. Man vill inte att det ska komma ut, men det är så mycket känslor i en match och det är en bra grej också. Vi kan ha känslorna och vi behöver dem, men ibland går det fel och det har varit jobbigt. Jag försöka göra de jobbiga stunderna till en utmaning.
Läser du mycket om ledarskap?
– Jag är intresserad av hur andra tränare jobbar och hur andra elitidrottare gör och tänker, så jag har läst en hel del böcker. Men framför allt har jag haft bra människor runt mig under min karriär, som utmanat mig och som jag har utmanat tillbaka.
Någon speciell som sticker ut?
– Emma Terho som tidigare var lagkapten i Finland och numera jobbar för inom den olympiska kommittén. Vi spelade tillsammans i Blues och hon har varit en stor ledare som jag lärt mig mycket av. Min fystränare Katja Saari som varit riktigt bra i boboll pratar jag också mycket med om mentala saker och hur hon tänker.
Du har varit med och skapat en vinnarkultur i Luleås damer, hur har ni gjort?
– Förhoppningsvis har jag varit en del av det. Vi har haft många, många bra spelare under åren jag har varit här och jag tycker vi har skapta den tillsammans. Det har funnits olika kulturer men vi har lyckats ta det bästa från varje och göra det till en.
Under åren har laget byggt upp en mentalitet i omklädningsrummet där tydlighet är ett av nyckelorden.
– Det är en finsk grej – är det något som måste tas upp gör vi det direkt och löser problemet. Vi finländare pratar med varandra varje dag och är uppriktiga. Vi pekar med hela handen och strävar alltid efter att vara så raka vi bara kan.
Ni är inte favoriter i guldjakten men är det något som talar för er i slutspelet så tycker jag det är just vinnarkulturen som finns i laget, håller du med?
– Ja. Men ingenting kommer gratis för det. Alla vill slå Luleå, det spelar ingen roll hur det varit tidigare. Vi måste vara redo för det och ta det som en stor utmaning.
Vilka är de mentala nycklarna?
– Om jag ser till min egna karriär så har det varit när jag insett vad jag vill göra och att det inte finns några bortförklaringar. Inte tänka på alla yttre faktorer utan pusha mig själv för att hitta olika vägar att mig framåt. Glöm alla om och varför.
Känner du någon gång prestationsångest?
– Det tror jag alla spelare känner ibland. Det kommer naturligt när du vill vinna. Det är stora känslor runt det och nyckeln är hur du hanterar det. Jag har fått hjälp att leva med de känslorna och jag har alltid älskat momenten när allt stå på spel. Då njuter jag som mest.