Vars var det? Vad var det som hände? Vem var det som vände den här säsongen och förvandlade ett bespottat, bedrövligt brögäng till något som faktiskt var värt både beröm och beundran? Var det när sportcheferna i vild panik bestämde sig för att ta hem ett sedan länge avskrivet och förvisat spelgeni? Var det när Thomas ”Bulan” Berglund smällde näven i sargen, skällde ut domarna och blev uppvisad på läktaren? Var det när skadelistan var längre än en novemberstorm på Rödkallen och spelarna till slut insåg att ska det bli något av det här så kan vi inte lira oss till det – vi får kavla upp istället?
Oavsett gav det den hedersammaste av alla hedersamma förluster när den behövdes som bäst.
Berglunds skott i stolpen. Honkas skott rakt i näven på Larmi och Växjömålet på det efterföljande numerära överläget. Brännströms ramträff med uttagen målvakt på slutet. Vi kan rada upp matchavgörande situationer härifrån till Astrid Lindgrens värld, men sanningen är en annan. Den här matchserien förlorade Luleå Hockey redan för ett år sedan. Hur? Det är en lång historia och jag lär återkomma i ämnet. Den korta versionen är dock denna: Monumentala misstag har begåtts på många plan i föreningen.
Spelare och tränare har rätat ut några av alla de frågetecken som skapades under grundserien.
Klubbledningen har alla sina kvar.
Att gå från finalspel, ett par centimeter från SM-guld, till att kämpa för sin direkta överlevnad är i stort sett oöverträffat i föreningens historia – men visst har det gått åt helvete förr.
Sakari Pietilä tog laget till en tiondeplats och fick lämna direkt efter säsongen 93/94. 09/10 blev Rograrna Rönnbergs och Kyrös sista, med tiondeplats nummer två under deras treåriga sejour. 16/17 entledigade Luleå för första gången en tränare under säsong. Det var nuvarande sportchefen Stefan ”Skuggan” Nilsson och till slut blev det en niondeplats, uttåg mot Malmö och Petter Nilssons vulkanutbrott.
Vi pratar ofta om att Luleå Hockey är en förening som uppskattar kontinuitet – men fakta visar att när det går åt helvete brukar huvuden faktiskt få rulla. Jag ser inget problem med det. Det är så det ska fungera i en organisation som underpresterar.
I morgon vaknar Luleå och Norrbotten till en verklighet som saknar ishockey. Det är bra, för nu krävs fullt fokus på analys, räfst och rättarting. Klubben är skyldig sina medlemmar och sin publik en tydlig beskrivning av hur det kunde gå så illa, hur det ska undvikas i framtiden – och hur klubben ska utvecklas framåt.
Allt annat vore ovärdigt länets största idrottsförening.