Marshmallows, hundvalpar och helt vanlig modellera. Små lätta sommarmoln, ballonger och sockervadd. Tamponger, nyklippta får och evenemangsarenan Globen.
Det finns många saker som är spetsigare än Luleå Hockey just nu.
Vi som varit med ett tag känner igen det här, men efter ännu en förlust – fjärde i rad, andra raka på straffar – är det inte svårt att förstå fansens frustration. Tänk er då hur spelarna känner. De trodde ju att de spelade i en guldkandidat.
Luleå Hockey har fått slita för sina mål förr, det är inget att hymla om. Men två saker gör den här säsongen speciell. För det första har både supportrarna, tränarna och spelarna fått se hur mycket det betyder, näst intill vant sig vid, att ha en spelare i laget som kan lösa upp alla offensiva knutar. För det andra lovade sportcheferna mer eller mindre att ersätta den spelaren när han flyttade tillbaka till Schweiz. Pengar finns, intentioner finns, en fjolårsfinalist som i stort sett bara var ett stolpskott från SM-guld finns.
Men några spelare hittar inte sportcheferna.
Det här laget har ju bra ingredienser. Backsidan håller högsta offensiva klass. Försvarsspelet är lika ramstarkt som det brukar. Joel Lassinantti har kanske gjort sin bästa säsongsinledning någonsin i Luleå och att intresset är skyhögt behöver ni bara slänga ett getöga på publiksiffrorna för att förstå.
Men vem ska göra poängen? Jag tror inte att det räcker med en ersättare till Omark, en puckfördelare och spelgeni – för att vara en vettig guldkandidat behövs en vettig målskytt också. Finns de? Nej. Kommer de att dyka upp? Kanske. Kan Luleås sportchefer i så fall locka dem till Norrbotten? Det återstår att se. Jag är, som alltid, försiktigt pessimistisk.
Att Stefan ”Skuggan” Nilsson och Ulf Engman missbedömt marknaden står klart. Det har nu gått så långt att trogna supportrar vill se nya sportchefer – blott ett halvår sedan laget de byggde var centimetrar från att förlösa Norrbotten.
Jag är inte där. Än. Luleå Hockey är stabilt och hårt arbetande lag och kommer att plocka tillräckligt med poäng i serielunken för att sluta topp sex och sedan åka ut i kvarts- eller semifinal. Det är precis som vanligt.
Det är bara det att för första gången någonsin känns det komplett bortkastat.