Att han behövde träna hårt för att lyckas som hockeyspelare var något Robert Nordmark tidigt insåg.
– Det var mina pojklagstränare, (Stefan) "Skuggan" (Nilssons) pappa, (Lars-Åke) "Bobban" (Nilsson), och Uffe Hedlund, som lärde mig disciplin. De hade hårda regler och det gällde att sköta sig och ta i. Sedan fick jag börja träna med Luleå Hockey, som låg långt fram när det gällde fysträningen, året jag fyllde 16, berättar han.
– De hade en bra fystränare i Sture Söderholm och (Thomas) "Brocke" (Bäckström) och Roger Öhman drev på oss andra. De körde verkligen hårt. Om bodensarna sprang i en timme så skulle vi springa i två timmar. "Brocke" inspirerades mycket av skidåkarna han jobbade med på brandstationen och menade att vi behövde närma oss Sven-Åke Lundbäck. Så om han sprang uppför Måttsundsbacken tio gånger per träningspass skulle vi göra det åtminstone fem gånger. Det gav mig en bra grund, fortsätter han.
Med tiden utvecklades han också till en mångsidig back.
– Jag åkte inte så mycket med pucken. Pucken gick ju fortare än jag kunde åka. Men jag var bra på att passa och hade ett bra skott. Sedan gillade jag inte att vara inne på baklängesmål. Det gjorde ont i själen varenda gång jag var det. Så sätta stopp för motståndarna och se till att vår målvakt hade fri sikt var något jag satte mycket prestige i, säger Robert Nordmark.
Han gjorde som ung en säsong i Västra Frölunda och tre i Brynäs, men när Luleå Hockey tog sig upp i elitserien flyttade han hem.
– Det var på order av min far som tyckte att jag skulle komma hem och hjälpa dem hålla sig kvar i elitserien, säger han.
Det var när han 1985 fick Hans "Virus" Lindberg som tränare Robert Nordmark fick sitt genombrott och spelade till sig en plats i det landslag som två år senare blev världsmästare.
– Han tvingade mig att ta nästa steg. Jag minns att han hade ett samtal med mig och Lasse Modig, han sa att vi måste vara bra om laget skulle ha någon chans, men det var inte bara en massa krav med "Virus" som tränare. Jag och Lasse fick tydliga instruktioner om hur han ville att vi skulle agera på isen, säger Robert Nordmark.
1987 års guld var Sveriges första sedan 1962.
– Vi förtjänade verkligen att vinna. Kanada hade ett på pappret bra lag det året, men de hade inte en chans mot oss, och vi vann vår sista match mot dem med 9–0. Men upplägget var ett annat på den tiden och resultatet i turneringens sista match behövde gå vår väg för att det skulle bli guld. Jag vet inte om ryssarna fattade något, men de svarade "da, da" när min kusin Anders Eldebrink gick runt och sa "se nu för fan till att vinna, ryssjävlar" åt dem, innan den där matchen. Det blev nervöst. Tjeckoslovakien ledde länge, men ryssarna vände matchen i den tredje perioden, och vann med 2–1. Så efter några bira fick vi dra på oss de där snygga kavajerna vi hade fått och gå ut på isen och gå ut på isen ta emot våra guldmedaljer, säger Robert Nordmark – som gjorde så bra ifrån sig under den där turneringen att han fick ett proffskontrakt – och därefter gjorde fyra säsonger i NHL.
Under de tre sista representerade han Vancouver Canucks som spelade i ligans klart bästa division.
– Det gick aldrig att ta det lugnt. Vi mötte ju ofta Calgary Flames och Edmonton Oilers, som var ligans två bästa lag under den där tiden, och Wayne Gretzkys Los Angeles Kings. Men det gick bra för mig tills jag började få problem med skador, säger Robert Nordmark.
Det var inte spelgeniet Wayne Gretzky som han tyckte var svårast att möta, utan Pittsburgh Penguins storvuxne och oberäknelige center Mario Lemieux.
– Han kunde lura vem som helst och var läskig att möta, säger han.
Att det bara blev fyra säsonger i ligan berodde på att hans dåvarande fru längtade hem.
– Hon hade tjatat om att hon ville flytta hem ett tag. Jag hade två år kvar på mitt kontrakt. Men jag hade tappat lite på grund av skadorna och började bli äldre. Jag visste också att de tänkte byta bort mig. Så jag tänkte att det kanske var dags för mig att göra det och bad dem om att få bryta kontraktet i förtid. Det lustiga är att hon ångrade sig och bor där borta nu, säger Robert Nordmark.
Hon kunde inte heller tänka sig att bo i Luleå.
– Hon trivdes inte där, och jag valde att skriva på för Västerås, som hade Tommy Salo, Peter Popovic och flera andra duktiga spelare, eftersom jag trodde att de hade en bra guldchans. Det blev inget guld. Vi vann serien 1993, men efter det fick klubben problem med ekonomin, det berodde bland annat på att de inte fick så mycket pengar som de hade räknat med för (Nicklas) "Lidas" (Lidström), berättar han.
– Jag kan ångra att jag inte återvände till NHL. Jag hade möjlighet att göra det. Det var några månader in på den första säsongen. Brian Burke var och tittade på Roger Åkerström och Leif Rohlin och han tyckte att jag såg ut som mitt gamla jag. Så han sa att han var beredd att köpa loss mig från Västerås och ge mig ett långtidskontrakt. Men min fru hade ju sagt att hon inte ville bo där borta längre och jag tror inte ens att jag berättade om det för henne, fortsätter han.
I Luleå var det många som var upprörda över att han valde bort Luleå Hockey och han fick mycket skit under sin första match med Västerås i Delfinen.
– Det var inte kul. Fast en av de som satt i sekretariatet tystade publiken flera gånger och uppmanade dem att heja på Luleå Hockey i stället för att skrika saker om mig. Jag inser nu att jag aldrig tackade honom för det, säger Robert Nordmark och tystnar.
Sedan tillägger han:
– Men jag är väldigt tacksam över det.
Det var nära att den då 36-årige Robert Nordmark, efter tiden i Västerås, Djurgården, Lukko Rauma, Zürich och Feldkirch, 1998 återvände till Luleå Hockey.
– Jag hade haft en ögonskada och var hemma i Luleå. Så jag tränade med dem i några veckor. (Hans) "Nobbe" (Norberg) tjatade om att jag skulle avsluta säsongen med dem, men (Lars) "Osten" (Bergström) övertalade mig att komma till Klagenfurt. Det var en upplevelse att spela där och pengarna var förstås bättre. Men så här i efter hand ångrar jag att jag inte skrev på för Luleå Hockey, säger han.
Hans pappa skulle få se honom på Delfinens is en gång till.
– Jag fick hoppa in i Djurgården, som knappt hade några backar, när jag var 41, och pappa, som har suttit på samma plats ända sedan 1980-talet, fick faktiskt se mig slå en sista fin passning, från egen zon fram till (Jonathan) "Jonte" (Hedström) som avgjorde matchen till vår fördel, säger Robert Nordmark.