Foto: Pär Bäckström
Hennes nya liv skiljer sig mycket från det hon levde under sina tio år som elithockeyspelare.
– Jag jobbade eller pluggade alltid vid sidan av hockeyn, berättar Ida Boman.
– Den sista säsong jobbade jag halvtid på en förskola på Björkskatan. Men när regeln om att gravida med utsatta arbeten inte fick jobba sjukskrevs jag. Jag kunde ju inte jobba hemifrån. Och jag är van vid att ha mycket folk runt mig. Så det kändes ganska ensamt de första månaderna. Men nu har jag ju sällskap, säger hon sedan och ler.
Det var i slutet av säsongen som hon fick veta att hon var gravid.
– Men det var inte för att jag väntade Alf som jag valde att sluta spela, säger Ida Boman och fortsätter:
– Det bestämde jag mig för redan under försäsongen. Träningsmängden ökade för varje år som gick och det blev bara svårare och svårare att kombinera hockeyn med jobb. Jag hade en schyst chef och kollegor som ställde upp. Men till slut kände jag att det fick räcka. Jag orkade inte mer.
– Jag kände mig också nöjd med vad jag hade åstadkommit och fått uppleva, tillägger hon.
När hon avslutade sin karriär var hon den spelare i Luleå Hockey som hade gjort flest matcher i SDHL.
– Jag minns att det pratades lite om Skellefteå innan det bestämdes att laget skulle flyttas upp hit till Luleå, men jag är glad att det blev som det blev, säger Ida Boman med ett leende.
Hade du fortsatt spela om det inte blivit så?
– Nej, det tror jag faktiskt inte.
Det var faktiskt nära att hon la av långt tidigare.
– Det fanns inte så mycket att drömma på den tiden. Det var egentligen bara landslaget. Det var inte alltid vi i Haparanda fick in den rätta kanalen (skratt). Men en del landskamper brukade ju visas på tv, säger hon.
– Jag var inte heller någon talang, säger hon – och konstaterar att hon inte hade så mycket mer än inställning.
– Det var mycket tack vare pappa som jag inte la av. Han ställde verkligen upp. När jag bodde hemma och spelade för Munksund körde han mig till Piteå två eller tre gånger varje vecka och om vi hade varit iväg på bortamatch och kom tillbaka mitt i natten stod han alltid där och väntade på mig när bussen rullade in på parkeringen (skratt). Så jag bestämde mig för att ge hockeyn en chans när jag slutade gymnasiet och de gick upp i riksserien.
– Men jag hade inga tankar på att spela så länge som jag gjorde, tillägger hon.
Hon börjar skratta när jag påminner henne om tårarna efter att hon som 21-åring hade gjort sitt första mål i den högsta serien.
– Det var Fredrik (Gladers) första match med oss, och jag minns att han undrade vad som hade hänt, säger Ida Boman och skrattar.
Men du hade inte ont någonstans?
– Nej, jag var bara känslosam.
Hon skulle komma att få uppleva fyra guld.
– Jag minns att jag tänkte att jag tänkte att var trist att jag aldrig skulle få känna hur det kändes att vinna när jag spelade i Munksund, säger Ida Boman och fortsätter:
– Vi tog oss till semifinal en säsong. Annars tog vi oss som längst till kvartsfinal. Jag tror vi alla var lika förvånade efter det första guldet. Men vi hade fått in några bra extremt spelare. Sedan svetsades vi som lag samman när vi var iväg och fjällvandrade under försäsongen.
– Det var (Fredrik) Gladers idé att vi skulle åka till Kebnekaise. Jag vet inte hur han tänkte. Det var ju bara två eller tre som hade fjällvandrat tidigare och det var bara hälften av oss som tog sig upp till toppen. Jag var inte en av dem. Men jag försökte åtminstone. Det var några som skyllde på skoskav och stannade i fjällstationen, säger hon sedan med ett skratt.
Det är framför allt gemenskapen hon saknar.
– Men jag ser alla matcher, berättar Ida Boman.
Hur ser ditt liv ut nu?
– Det är väldigt stillsamt. Om vi inte är ute och promenerar så är vi för det mesta hemmavid, och fokus har flyttat från mig själv till honom. Mitt fokus de senaste åren har varit att sova och äta bra, så att jag kände mig pigg när det var träning och match. Nu är jag glad om jag får sova och äta (skratt). Det jag kan sakna är att hänga med kompisar, vi träffar i princip bara familjen nu när det där viruset går. Sedan längtar jag efter att börja träna, jag brukade ju göra det nästan varje dag. Så jag har lite abstinens.
En ledarroll är inget som lockar dig?
– Nja. Jag vet inte. Jag tror jag är för snäll det, säger hon och ler.
Fakta
Namn: Ida Boman.
Ålder: 28 år.
Bor: Luleå.
Familj: Sambon Jacob och sonen Alf.
Yrke: Förskollärare.
Meriter: Vann fyra guld med Luleå Hockey innan hon våren 2021 la av.