Ulf Taavola, Lars Modig och Peter Åström året 1998.
Greppa växte upp på Bergviken i Luleå och tillbringade stor del av sin fritid på uterinken på Cedern. Där fick han sitt smeknamn av den legendariske lagledaren Åke Wikman som tyckte Peter hade "världens konstigaste grepp på klubban".
Klubbikonen minns tillbaka på hur allt började.
Redan som 15-åring blev han materialare för IFK Luleå som senare blev Luleå Hockey.
– Jag tog inte riktigt plats i laget men jag ville hänga kvar med gänget. Åke föreslog att jag skulle bli materialare och så blev det, säger Greppa.
När Delfinen öppnade 1970 gjorde han sitt första år som materialförvaltare.
– Första året jag var med hade vi 18 matcher och man slipade lite. Det var raka klubbor och sedan kom det med lite krok. Det var en modell, en höger och en vänster. Det fanns inga tvättstugor så det fick man ta med sig hem. Det var suveränt när vi fick skåp på hallen och fick lämna kvar grejerna.
Spelare, tränare och sportchefer har kommit och gått genom åren, men Greppa har alltid funnits kvar.
– Det är jag och Harriet Widmark kvar från den tiden. Hon serverar fika fortfarande.
Hur känns det att du fortsatt så länge?
– Jag är pensionär nu. Jag är inte med, säger Greppa som fyllde 66 i maj.
Men du är med på ett hörn ändå?
– Ja...
Är det svårt att sluta?
– Ja. Både och. Vad ska man annars göra den här tiden på året? Jag känner att det året jag var hemma och var sjuk blev det så tvärt. Jag tänker att jag tar en nedvarvning istället. Nu åker jag med på några enstaka bortamatcher och CHL, säger Greppa.
Våren 2020 drabbades han av covid-19 och blev allvarligt sjuk.
– Jag låg hemma i 40 graders feber i nio dygn innan jag fick komma in, säger Greppa.
Hans hälsa försämrades drastiskt och han hamnade på intensivvårdsavdelningen i Piteå.
– Det blev 29 dygn på sjukhuset varav elva dygn i respirator. Jag kom tillbaka 16 kilo lättare.
Joel Lassinantti hade just lämnat klubben när han fick höra att Greppa blivit sjuk.
– Jag var på väg till KHL när han blev sjuk och höll kontakten med alla för att få uppdateringar om hur han mådde. Jag minns första gången jag träffade honom efter. Jag var ute och promenerade på Bergviken och han körde bil. Greppa stannade och parkerade bilen mitt på vägen. Vi pratade om det som varit och han hade väldigt mycket livsenergi. Det känns som att han känner att han fått en andra chans och tar till vara på alla stunder här i livet, för man vet aldrig när det tar slut.
"Han är som en del av inredningen i Coop Arena. Han hör hemma där, helt enkelt", säger Joel Lassinantti.
Greppa var sjukskriven under en längre period och återhämtade sig sakta men säkert.
Nu, snart tre år senare, är måendet på topp.
– Jag mår skitbra. Efter det började jag gå en mil per dag och är nu i topptrim. Jag fick lite högt blodtryck och har medicin för det, men det har trappats ned så jag har inte mycket kvar nu, säger han.
Förra året firade Greppa 50 år i föreningen och hyllades innan matchen mot Malmö i mars. Joel Lassinanttis benskydd pryddes med en stor porträttbild av honom.
– Vi försökte hålla det hemligt väldigt länge och vi lyckades. På matchvärmningen lurade de ut honom till båset och jag åkte runt på isen. När jag fick se hans ansiktsuttryck blev jag rörd för att han blev så rörd. Han brukar inte vara den som visar mest känslor, men jag tror han blev glad och kände tacksamhet. Att han varit på samma position sedan stenåldern är väl värt att hyllas, säger Joel Lassinantti.
Sa han något till dig om det?
– Det var mest blicken som talade. Han skrattade litegrann och jag såg att det var riktiga känslor. Det var kul att kunna framkalla dem hos honom. Och att lura honom. Han har ofta koll på vad som sker i omklädningsrummet men där låg vi steget före.
Greppa firade 50 år i föreningen i våras och hyllades på Joel Lassinanttis benskydd.
Han säger att han håller på att varva ner nu, märker du av det?
– Han är inte med på varje bortaresa, men det känns som att han tar tillbaka de timmarna på hemmaplan i stället. Han spenderar mycket tid på hallen.
Vad betyder han för klubben?
– Att ha honom där känns som en trygghet. Man vet att han är där när man kommer till ishallen. Han är som en del av inredningen i Coop Arena. Han hör hemma där, helt enkelt.
Hur skulle du beskriva honom som person?
– Han vill ha ordning och reda i omklädningsrummet och spatserar runt där. Han gillar att berätta historier om hur det var på Ruismas tid så det får man lyssna på. Han har ofta en räv bakom örat och gillar att skoja med folk. Han piggar upp en varje dag. Han gillar ordvitsar och vi försöker vara lite vitsiga mot varandra. Att komma på en vits och berätta för honom tycker jag är roligt. Även fast de är dåliga så skrattar vi.
Greppa 2007
Joel Lassinantti som själv är uppvuxen i Luleå minns tillbaka när han som liten pojk var på lagets matcher.
– Jag tiggde klubbor av Greppa, men jag var lite rädd för honom och hade stor respekt. Nu när man lärt känna honom är han en trevlig kis.
Fick du någon klubba av honom?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Eller jag fick nog en som var trasig. Man får vara glad för det lilla.
Till sist, något mer du vill säga om Greppa?
– Det är en stor ära att få vara i klubben tillsammans med honom, säger Lassinantti och fortsätter:
– Han säger att det är sista säsongen, men jag vet inte om jag litar på honom där. Även om han slutar sin tjänst tror jag att han kommer fortsätta springa runt här.