Axel Holmström är född och uppvuxen i Arvidsjaur. I unga år hade han bland annat sin pappa, Urban Wikberg (idag junioransvarig i Luleå Hockey), som tränare.
– Pappa var väl lite allt i allo där. Han fick komma ner många gånger sent på kvällen och spola isen, han lärde sig köra ismaskin, slipa skridskor och fick vara tränare där också. Han har hängt med på mycket och stått ut med en hel del så det ska man vara tacksam över, säger Axel Holmström.
Efter att ha varit och testat på spel med ett av Piteå Hockeys pojklag hörde Lasse Marklund av sig och frågade om han inte ville träna och spela med Skellefteå AIK:s 95-lag istället. Det ville han det slutade med att familjen bodde i Arvidsjaur och Axel Holmström pendlade till Skellefteå i princip varje dag med pappa Urban.
Något som i längden blev ohållbart då de spenderade mer timmar i bilen än i hemmet.
– Till slut kom vi fram till att jag skulle flytta till Skellefteå och då gjorde de uppoffringen att pappa flyttade med mig dit så att han och mamma blev särbos. Trots att han hade kvar jobbet i Arvidsjaur skaffade vi en lägenhet i Skellefteå och han pendlade varje morgon. Sen kom han tillbaka på kvällen och lagade middag till mig på kvällen och det där upprepades varje dag.
– Så de har offrat väldigt mycket för att jag ville flytta till Skellefteå redan som 13-14-åring. Jag är väldigt tacksam över det, för jag tror inte att jag hade varit där jag varit idag om jag inte gjort det.
Idag har 24-åringen hunnit med att vinna SM-slutspelets poängliga säsongen 2014/15, slagit tvillingarnas Sedins poängrekord och utsetts till årets junior i SHL. Draftats av NHL-laget Detroit Red Wings, blivit mästare i AHL, samt spelat SHL-hockey i Skellefteå AIK och numera HV71.
Något som kanske inte hade varit möjligt utan föräldrarnas uppoffringar.
– Jag var alltid på ishallen och dribblade och körde smålagsspel. Det var inte så att jag löpte och körde gym när jag var 14 men det gjorde de ju i Skellefteå. Där förbereddes du för att bli en väldigt duktig hockeyspelare och vi hade ju bara kul i Arvidsjaur.
– Om jag inte ha åkt dit när jag gjorde det så hade jag nog hamnat för långt efter i fysen och utvecklingen överlag. Vem vet, men jag tror inte att jag hade spelat på elitnivå om jag åkt dit tre-fyra år senare.