Familjen Hedlund eller så kan man kalla dem familjen hockey. De är nu i sin andra sejour i Schweiz. Stefan Hedlund till vänster med söneran Lucas och Ludvig i mitten och frun Pernilla till höger. De två äldsta barnen, William, bor i en bit bort och Tilde valde att bo kvar i Piteå.
Vi träffas i familjen Hedlunds lägenhet, mindre än tio minuter på en elkick från hallen. Det är ledig dag för Stefan. Han är hemma tillsammans med äldsta sonen William.
Yngsta sönerna, Lucas och Ludvig, har åkt i väg på match. Frun Pernilla är med dem och Stefan ska senare ansluta till den andra av de två matcher som ska spelas.
– Igår hade alla match, som jag inte kunde se. Och i dag är det matcher som en vanlig söndag. Så här brukar det se ut under helgerna för oss, berättar Stefan.
Familjen är inne på sitt andra äventyr i Schweiz, efter att ha mellanlandat i Piteå två år. Det är förstås ett stort beslut att riva upp familjen och ta chansen att flytta på nytt.
Stefans fru, Pernilla, är luttrad vi det här laget. För att flytta runt gjorde Stefan även som aktiv hockeyspelare.
– Hon började flytta med mig när hon var 19 år. Första flytten gick till Stockholm och har hon varit med när jag spelade i Kiruna och sex år i Norge. Jag spelade ju inte på någon nivå heller, så det var inget lyxliv. Hon har följt med och betytt enormt mycket. Vi har ju också bott utomlands i nio av de 15 senaste åren.
Pernilla, som PT träffar en dag senare, berättar att det inte har varit något solklart beslut att flytta, varken första gången eller den här gången:
– Redan första gången sa jag, nej. Sedan sa jag nej, tio gånger till. Men det flöt på bra redan första gången. Samma sak den här gången. Jag sa ”Det går inte”, men pojkarna ville flytta med, så då bestämde vi oss, säger hon.
Deras 17-åriga dotter, Tilde, valde att stanna kvar i Piteå, men övriga familjen är bosatt i landet. Äldsta sonen William, bor i egen lägenhet och spelar i Zug, Hedlunds förra klubb i Schweiz. Han brukar komma till lägenheten i Rapperswil och hälsa på någon gång i veckan. Livet i det lilla landet med den höga livsstandarden är lite annorlunda, på gott och ont. De oerhört vackra vyerna, med de höga bergen och glaciären, gör det svårt att inte hålla humöret.
Pernilla Hedlund, Stefans fru, sköter barnen och hemmet på heltid. Språket är den största utmaningen med flytten från Piteå till Schweiz.
Den största barriären är språket. I Rapperswil pratas en komplicerad form av tyska, en jobbig dialekt på schweizertyska. Det stora bekymret att det nästan är ett eget språk, som inte ens en traditionell tysktalande riktigt kan förstå
– Jag är ju van att kunna hjälpa till kring grabbarnas hockey, men det går inte när du inte kan språket. Du kan inte sitta i sekretariatet och det är ju även svårt att stå i en kassa. Det är ju även lite bökigt och handla och det är ju inte så roligt att inte förstå vad folk pratar om. Så språket är ju något som man måste försöka lära sig.
Stefan Hedlunds kontrakt sträcker sig över den här och kommande säsong. Därefter finns optioner.
– Det är ändå få förunnat att få en sån här chans och det har ändå flutit på väldigt bra. Det är en fantastisk miljö att vistas i här.
Hur ser en vanlig dag ut för dig?
– Vi kliver upp på morgonen vid halv sju. Ludvig åker till skolan och sedan kommer han hem på lunch.
I Schweiz är lunch ett tillfälle för familjen att umgås, så både i skolan och på arbetsplatser är det i regel två timmars lunch mitt på dagen och man åker hem för att äta och umgås.
– Vi försöker även göra läxorna under lunchen. När Ludvig åker i väg till skolan, hjälper jag Lucas som läser på distans. Sedan är det ju tvättning och städning. Sen är det middag när det passar någon gång. Det är väldigt sällan vi kan äta ihop, oftast är det någon som är i väg på en träning eller något.
Under helgerna blir det istället en hel del matcher.
– Man kör dem ju i regel själv till alla bortamatcher. Så jag har ju samtidigt fått se ganska mycket landet, betydligt mer än Stefan. De här små pittoreska byarna, som är oerhört vackra.
När de flyttade till Schweiz så behöver inte Pernilla jobba.
– Det är ju stor skillnad att gå från att jobba heltid till att inte jobba. När man jobbar heltid så ska man ju fortfarande göra allt det där med tvätta, städa, laga mat och skjutsa. Nu blir det ju lite tid över.
Vad saknar du mest?
– Det sociala är ju inte samma sak. Tjejerna kring laget är ju betydligt yngre än vad jag är. Däremot har jag en del vänner kvar i Zug, så jag brukar åka dit ibland och träffa dem och äta lunch och så.
Stefan Hedlund tränar Rapperswil tillsammans med Bert Robertsson.
Även om det är väldigt mycket hockey i familjen Hedlund, så blir det aldrig något coachande från Stefan. Tvärtom, så håller han sig ganska långt borta från sönernas spelande.
– Jag pratar aldrig med grabbarna om hur de spelar eller så. Jag ser deras matcher när jag har tid, men hockeyn är helt och hållet deras egen grej. Jag har min egen karriär och de har deras karriärer.
När Stefan tackade ja till jobbet i Rapperswil var det ett enormt stort karriärsteg. Valet att flytta var även en vågskål i den bemärkelse att han var under kontrakt i Skellefteå AIK.
– Jag betalade en del från egen ficka för att kunna komma ned hit och ta uppdraget. Jag är jättetacksam att vi kunde hitta en sådan lösning. Det är inte pengarna som har styrt mig, utan att få vara huvudtränare och vara med i ett sånt här projekt. Att få jobba med en lågbudgetklubb och etablera den en nivå högre, skulle jag nästan ha kunnat göra gratis.
Stefan Hedlund sköter snacket med domaren under derbyt mot Zürich.
Rapperswil är ett lag som är helt utan förväntningar i den schweiziska högstaserien. Laget har varit ett notoriskt bottenlag och historiskt är meritlistan skral. Två semifinaler och en tredjeplats i serien är de största framgångarna.
Hedlund jämför Rapperswils position med Oskarshamn och lyfter fram ett annat perspektiv.
– Jag tycker att det är väldigt intressant hur EY varje år rapporterar i SHL en lista på hur varje klubb levererar i poäng i förhållande till spelarbudget. Jag älskar verkligen den uträkningen och den borde få större utrymme. Här i Schweiz leder vi den ligan dunderklart. Sedan har de lag jag har tränat alltid blivit bättre under säsongen.
Starten blev blytung med fyra förluster, men därefter har det börjat fungera bättre. Det är ju samtidigt inte den här säsongen som laget ska slå genom taket.
Hur bra betalt har du?
– Det är en bra lön. Framförallt i SHL borde man ställa sig frågan om tränarna ska tjäna som de som spelar i fjärdefemman? Många har ju ställt frågan varför det är så många svenska tränare här i Schweiz? Dels tror jag att det finns många duktiga svenska tränare, men sedan motsvarar lönen lika mycket som de bästa spelarna tjänar. Vill man ha kvar duktiga svenska tränare, behöver de betala en mer skälig lön. Där måste nog SHL tänka ett varv till.