Joakim Fagervall med en kollega under FN-uppdraget i Makedonien.
Det var i då allsvenska Bodens IK som Joakim Fagervall fick känna på elithockey som ledare för första gången när han säsongen 1999/2000 blev assisterande tränare till Robert Dahlroth.
Men Fagervall har även en annan koppling till staden. Han gjorde lumpen på I 19 och det var nära att han blev yrkesofficer efter värnplikten.
– Det var det faktiskt. Det var väldigt nära. Jag hade bra befäl i det militära här och de inspirerade mig. Men när jag for utomlands tog det en annan väg efter det, säger Joakim Fagervall.
Efter några år i det civila livet lockades han tillbaka till militären. Han gjorde två FN-tjänster på kort tid i krigszoner i början på 1990-talet. Som minröjare i Libanon och som gränsbevakare i bergen i Makedonien.
Fagervall säger att hans grupper på de två uppdragen var med om några incidenter, men det var aldrig nära att de hamnade i en strid.
– Nej, jag tror att alla var väldigt nöjda med det vi gjorde. Det var ett så stort behov av det som gjordes.
I Libanon var uppdraget att röja minor så att bönderna kunde bruka sin jord. Han säger att det var nervöst i början.
– Och det tror jag man ska vara för då är man noggrann. Det är ju inte bara att ta spaden och börja skotta fram dem eller lyfta på dem. Man la en detonation över den och sen sprängde man den helt enkelt.
Fagervall var efter värnplikten inne på att bli yrkesofficier. Trots två FN-uppdrag valde att han att lämna militären och bli hockeytränare. "Det finns inget bättre", säger han.
Till Makedonien kom Fagervall och hans grupp precis när Balkankriget hade inletts. Svenskarna var första FN-grupp på plats.
– Vi hade fordonsuppdrag och patrulleringsuppdrag varje dag som skulle utföras. Vi var alla i samma ålder. Det är ju så svårt att se det i dag att man som 20- eller 21-åring fick det ansvaret. Du bara sattes ut där och så fick du det ansvaret.
Uppdraget var att se till att det inte skedde några olagliga gränsövergångar i bergen.
– Man gick tre mil om dagen. Man var som en jävla jakthund när man kom hem, haha.
Gruppen bestod av nio man och de bodde i en bergskreva i nio månader.
– Ja, vi bodde fantastiskt bra. Vi bodde i tält. Det var kul. Vi fick bo i baracker sista månaden.
Det var just upplevelsen i bergen som gjorde att han fick upp ögonen för vad gruppdynamik kan åstadkomma.
– Ja, men grejen var att det laget hade vunnit vad som helst.
Är det så?
– Ja, för du är ju så nära varandra i nio månader. Man lär känna varandra, oavsett om man vill eller inte. Du behöver inte tycka om alla andra. Men du lär dig acceptera och respektera varandra.
Han säger att det hände mycket med alla i gruppen.
– Jag tror att man blev otroligt mogen. Alla vi som var där var ju bara finniga ungdomar egentligen. Vi var ju 19-20 bast. Det är klart, kliver du ur efter nio månader och har haft ett sånt uppdrag, då är alla annorlunda efteråt. Jag tror att det var en otrolig mognadstid. Man kunde inte värdesätta det som hände med gruppen och sätta ord på ledarskap där och då. Men efteråt har man ju förstått att ”fan, det här var ju betydelsefullt”.
Det lärde honom att gruppdynamiken i en militärgrupp går att ta med sig i idrottslivet eller arbetslivet.
– Det går att få ihop alla typer av människor och utföra ett uppdrag. Vi var ju väldigt olika när vi kom dit och är lika olika när vi åker därifrån. Men vi gjorde det vi skulle göra och det gick att sammanfläta det till en grupp. När vi träffades i Strängnäs (en månads utbildning innan uppdraget) tänkte jag att det är helt omöjligt att få ihop det här till en grupp.
Joakim Fagervall vill se lite mer militärisk ordning både i idrotten och på arbetsplatser. "Jobbar du i grupp så är du beroende av varandra", säger han.
Han tycker att den militära disciplinen går att använda i idrotten också.
– Jo, jag tycker väl egentligen att lagidrott, oavsett om det är handboll eller hockey eller fotboll eller något annat. Det måste ju styras. För du kan ju inte ha ett spelsystem och sen har alla sin idé. När det gäller träning så tränar man ju på det sättet man är överens om att träna. Jag tycker att mycket är sig likt.
Är det det?
– Ja, det tycker jag. Och jag tycker att många arbetsplatser borde ha det så också faktiskt. För det blir ju lite polsk riksdag på många ställen.
Är det en striktare ordning du eftersträvar?
– Ja men det tycker jag. Titta på skolan i dag. Det är ju en cirkus för fan. Man får göra hur man vill och man har egna studier. ”Jag vill inte göra det här i dag, jag vill göra det där”. På vilken arbetsplats kan du välja det? Det går ju inte. Jag tycker att det har ju blivit åt helvete för slappt rent ut sagt. Med skolan, gymnastiken och allting. Man gör hur man vill i skolan i dag. Och det tycker jag att vi alla har misslyckats med och vi är alla lika delaktiga. Jag tror ju på det här. Jobbar du individuellt är det en sak. Men jobbar du i grupp så är du beroende av varandra.
Vad gör det med ens syn på livet när man ser människor som har lidit av krig? Bönderna i Libanon kan ju inte ha haft det så lätt med minor i närheten.
– Nej, alltså du kunde ju se folk som hade mist ben på grund av den här skiten. Vi såg folk som haltade. För den tar ju en kroppsdel. Det är klart att barn förolyckas mer än vuxna i det fallet. Det är klart att det ger perspektiv. Vi har det ganska bra här. Vi har en ganska trygg värld. Man gnäller inte över lite dålig mat ibland eller ett dåligt hotellrum.
Tänker du så när du har förlorat tre matcher i rader och folk är förbannade?
– Nej, det är man lite sämre på. Men just till unga spelare kanske man försöker överföra det lite grann. Det här är ändå bara roligt, det vi håller på med.
Du har ju varit i tuffa situationer framför allt i Malmö och Djurgården de senaste åren. Kunde du använda det perspektivet då?
– Jo, man kan nog tänka så när man sitter för sig själv. Men just i grund och botten så handlar det om... Mitt jobb är inte på liv och död. Men det är ju att ha jobb eller inte ha ett jobb om vi vinner eller förlorar. Det är klart att det blir ett annat sätt att tänka på. Jag vill vinna för att behålla mitt jobb, så är det ju i den här branschen.
Även om han har väldigt bra minnen från sina FN-tjänster och gillar dynamiken som fanns där har Fagervall aldrig riktigt funderat på att återvända till det militära livet.
– Nej, det har jag inte. Ett tag när man i Sverige pratade om att ha en yrkesarmé, då kändes det ganska intressant. Men ändå inte. Jag tycker att jag har världens bästa jobb att hålla på med hockey och ungdomar. Det finns inget bättre tycker jag.