Åtta säsonger, sex SM-guld, 65 slutspelsmatcher, 58 slutspelspoäng och sammanlagt +76. Luleå/MSSKs lagkapten och finska superstjärna Jenni Hiirikoski är sannolikt den bästa hockeyspelare som någonsin förärat ishallen i Luleå med sin regelbundna närvaro. Men under detta hennes nionde slutspel i klubben har närvaron varit högst begränsad.
Hiirikoski har bara gjort fyra matcher hittills. Klubben säger att orsaken är en efterhängsen lunginflammation och i så fall tog någon uppenbarligen ett tveksamt beslut när backgiganten spelade i sista semifinalsegern mot SDE. För när finalerna mot Frölunda började saknades hon på nytt – uppenbarligen inte i spelbart skick, trots en veckas vila.
Det är naturligtvis en tuff smäll för Luleå/MSSK. Frölunda utnyttjade den bara under en period.
Frölunda är något av det nya poplaget i damdelen av svensk ishockey. Man har värvat tungt, fyllt på med den lokala stjärnglans och talang som finns och verkar i stora drag ha kopierat den satsning som Luleå Hockey gjorde för lite drygt ett decennium sedan. Det är fullt logiskt, eftersom den ledde till en sällan skådad framgångssaga. Men den som kopierar Luleå/MSSK ska också ha klart för sig att originalet har sju SM-gulds försprång.
Frölunda har vunnit tre av fyra grundseriemöten mellan lagen den här säsongen. Men grundserien är en sak. Spel om pokalen är något annat. Gästerna kom till Luleå och tittade på. Det uppskattades av hemmalaget.
Med två perioder spelade muttrade jag något om ”drömfinal schrömfinal”. Då ledde Luleå med 2-0 – trots helt normalt storspel av Frölundamålvakten Stephanie Neatby. Det lilla som kom mot Sara Grahn räddade hon när det behövdes – och när Andrea Dalen missar målet på sitt avslut i en kontring två mot noll var det egentligen helt logiskt.
Frölundas första finaläventyr såg ut att bli lika meningsfullt ut som en flytväst av maräng.
”Mål förändrar matcher” sa förre fotbollsförbundskaptenen Erik Hamrén, och det är väl ett av få bestående avtryck han lämnar efter sig. Det är en skenbart simpel analys. För när Felizia Wikner-Zienkiewicz vred runt och vevade in reduceringen genom en spelargröt framför Grahn hände något. Frölunda växte, fick ny energi, hittade lägen att checka fast Luleåspelarna och malde på med långa, långa anfall. Där och då var det Luleå/MSSK som blev ängsligt.
Det straffade sig för Luleå också.
Till slut hamnade vi, lite oväntat, på det förväntade stället när två likvärdiga, skickliga och starka lag möts. Plötslig död. Det finns få utmaningar som Luleå/MSSK bör vara så väl förberett för. Tio säsongers SM-guldjakt har skapat en vana att vinna, nerver som ska hålla för att spännas till bristningsgränsen.
Men det är som att något inte stämmer.
När Sara Grahn fick Michelle Karvinens knä i huvudet – helt utan Karvinens förskyllan, om något skulle hon haft en utvisning med sig – och fick utgå på grund av befarad hjärnskakning blev Luleåtränaren Melinda Olsson märkbart och lite illa valt upprörd. Vad värre var, när Nadia Mattivi drog på sig en helt meningslös utvisning i mittzon kunde Karvinen avgöra.
Det här är inte riktigt det Luleå/MSSK som vi vant oss vid.
Det här kändes som ett lag i gungning.
Det kändes som ett lag utan Jenni Hiirikoski.