Efter SM-guldet förra säsongen valde de landslagsmeriterade stjärnorna och norrbottningarna Rebecca Stenberg, Maria Omberg och Melinda Olsson att lägga skridskorna på hyllan. Vilket innebär att Ida Boman nu är den spelare som spelat i kluben längst. Tillsammans med Zsofia Jókai Szilágyi är hon den enda spelaren som är kvar från Munksunds lag innan sammanslagningen med Luleå Hockey.
– Det var hårt att alla lämnade samtidigt och jag måste erkänna att det faktiskt känns ganska tomt utan dem. Vi har ju alltid så mycket ”tics” innan matcherna där man ska stå i en viss plats i ledet, det kan vara allt från bussplatser till allt möjligt. Innan första träningsmatchen i år var det som att ”shit”, de här gamla rävarna som alltid varit här är borta. Jag trodde väl kanske inte att jag skulle vara bland de sista som är kvar, det är jag lite stolt över att jag orkat kämpa på, säger Ida Boman.
Laget har nu endast tre norrbottningar kvar i laget. Förutom Boman som har rötterna i Haparanda, handlar det om Johanna Fällman från Luleå och Lisa Berglund från Piteå.
– Äsch, vi är många som har bott här länge nu och man blir ju en del av staden och Norrbotten när man är i Luleå Hockey. Vid det här laget kan man säga att halva laget är norrbottningar, ha ha.
25-åringen hade inte räknat med att hon en dag skulle gå från att vara en truppspelare till att vara en av de ledande spelarna i ett lag som varje säsong är med och slåss om SM-guldet.
Men hårt arbete och träning har tagit henne dit hon är idag.
– Jag hade väl det som ett litet mål efter studenten att försöka ta plats i Riksserien (SDHL) som det hette då. Men jag kunde aldrig tänka mig att jag skulle sitta här idag i Luleå Hockey med en stor elitsatsning och tre SM-guld nu när jag är 25.
– Hockeyn har utvecklats jättemycket de sista tio åren och jag är jätteglad över att jag lyckats hänga med i den utvecklingen. Nu har man insett hur mycket kunskap man samlat på sig inom hockeyn, spelet, träningen och hur man ska klara av att hålla sig kvar på elitnivå.
Hur har du tagit dig dit du är idag?
– En kombination av saker men framförallt fysisk träning. Jag har kanske inte den bästa pucktekniken eller det hårdaste skottet men jag är nyfiken och har nog en bra inställning. Sen har jag haft tur som redan i Munksund fick vara runt spelare som Rebecca Stenberg och Emma Eliasson. De hade ju varit med i landslaget och kunde lära oss andra som kanske inte hade sett så mycket av hockeyvärlden väldigt mycket.
– Här i Luleå kan jag räkna upp hur många inspirationskällor som helst. Till exempel Michelle (Karvinen), Emma (Nordin), Johanna (Fällman) och ”Hirka” (Hiirikoski). Man har tagit del av deras erfarenheter och nu sitter jag här idag.
Det är inte bara på isen som Boman gjort avtryck. Hon har även myntat begreppet ”PP5”, något som följt med laget sedan den första säsongen när MSSK slogs ihop med Luleå Hockey. Ett drag som laget kan plocka fram när motståndarna minst anar det.
– Fredrik Glader snackade alltid om ”PP1” och ”PP2”. Men jag är ju inte en spelare du slänger in i powerplay. Då fick jag med några andra som inte spelade powerplay de heller och sa till Glader på skämt att nu vi har vårat eget powerplay, och det heter ”PP5”.
Skämtet blev dock verklighet när Luleå Hockey/MSSK spelade en bortamatch mot HV71. Luleå ledde stort och fick powerplay i slutet av matchen.
– Då skrek jag i båset: ”Men snälla Glader, kan vi inte sätta in PP5”. Och sen när det var en minut kvar av matchen sa han. ”Ja, Boman. Gör ditt powerplay redo”. Och jag bara, va? Menar han allvar? Då stod vi där helt redo och började skrika ”BYT, BYT” till alla spelare ute på isen.
– Vi fick komma in när det var tio sekunder kvar av matchen och ta en tekning i anfallszonen, som vi vann. Det var stort för oss i ”PP5”. Än så länge är vi hundraprocentiga i tekningsstatistiken. Jag har till och med sparat pucken från det bytet!
Har ni fått förnyat ¬förtroende efter det?
– Nej, men jag har inte gett upp hoppet ännu. Vi är som ett hemligt kort som vi kan spela ut och då vet motståndarna aldrig vad de möts av.