Han är utflyttad Piteåbo sedan 16 år tillbaka, men oavsett var han bott har ishockeyn alltid varit en stor del av Niklas Enbergs liv.
Första skridskoskären togs i Infjärden innan pojklaget slogs ihop med Öjebyn. Sedan fortsatte han i Piteå Hockeys juniorled och fick som 18-åring debutera i A-laget som då tillhörde allsvenskan.
Sedan dess har det blivit totalt elva säsonger på näst högsta nivån i Sverige, men nu kan hockeykarriären lida mot sitt slut.
Innan deadline för övergångar sprack förhandlingarna med Troja-Ljungby. Detta trots att Enberg hade tränat med laget sedan början av februari.
– De ringde mig när de fick en back skadad. Klart att jag kan hjälpa till, tänkte jag, för jag har ju spelat i föreningen innan och bor ju här, säger han.
Dessvärre kunde man inte enas om den ekonomiska biten, även om Niklas Enberg menar att han inte gjorde något stort löneanspråk.
– De måste förstå att jag inte kan spela gratis. Erbjudandet de gav mig hade jag gått back på. Det hade inte funkat.
Enberg hämtade snabbt utrustningen från omklädningsrummet. Han är besviken hur allt slutade, speciellt eftersom att han tidigare lirat sju år i Troja-Ljungby, men inför den här säsongen fick han inte förlängt.
– De dömde ut mig inför säsongen, men sen ringer de när de får en skada. De fick det att låta som att de ville hjälpa mig få ett bra avslut. Det blev lite fel, kände jag. Vem är det som hjälper vem, egentligen?
Niklas Enberg fortsätter:
– Det var inte riktigt schysst. Det blev lite konstigt inför säsongen och nu blev det konstigt igen. Men hockeybranschen kan vara så, konstaterar han.
Sent innan deadline kom intresse från allsvenskan, men i stället kommer veteranen hålla igång i ett lokalt division 3-lag resten av våren.
Vad som händer sen är oklart. För några år sedan var Enberg på väg hem till Piteå Hockey, men kunde inte lösa helheten.
– Är det nånstans jag vill flytta är det tillbaka till Piteå, men min fru är härifrån och vi bor ju här, så just nu är jag stationerad i Ljungby.
Så om Piteå vill värva dig inför nästa säsong?
– Då hade de kanske hört av sig redan i år, tänker jag, men det har de inte gjort. Jag har inte funderat så mycket i de banorna. Åren har gått och jag är 37 nu. Jag har kanske gjort mina sista år. Det vet man inte, men så kan det vara.