Oliver Degerfält.
Tre dagar innan skottdagen 2004 föddes Oliver Degerfält i Skellefteå. Men det ingen i hans familj kunde ana då var att sonen skulle bli en stammare.
Och än mindre kunde de ana det när han, likt de allra flesta ungar, började babbla på som drygt ett år gammal.
Åren gick, Oliver åldrades och allt verkade normalt.
Tills han fyllde fyra. Då började pojken fastna på ord och stamma. Hans föräldrar tog kontakt med talpedagoger och sökte hjälp.
– Jag har haft en logoped som jag snackat med. När jag var yngre var jag på det en gång i veckan, men nu är det inget alls, säger Degerfält.
Hur har det varit att växa upp med stamning?
– När jag var liten kände jag mig som alla andra, men det började bli värre i mellan- och högstadiet.
Varför?
– Jag kände mig sämre och det var folk som kommenterade hur jag snackade.
Efter bara halva sexan lämnade Oliver Norrhammarskolan. Han slutade spela hockey, och flyttade "hem" till Kågeskolan, men trots att han hamnade på samma skola som barndomsvännerna och annat bekant folk kom glåporden, kränkningarna och mobbningen.
– Vissa var dumma. Jag tror att det kan ha att göra med avundsjuka för att jag var hyfsad på fotboll, hockey och innebandy.
Var det dina vänner som sa de taskiga sakerna?
– Ja. Jag minns att det var en som sa "du är bättre än mig på allt annat, så jag måste säga och kommentera att du stammar".
Hur tog du det?
– Jag blev ledsen. Det var inte kul alls, säger han med ett tystare tonläge.
Ett tyngre tonläge. Det märks att det är jobbigt, det märks att det gör ont.
För kommentarerna gjorde inte bara ont för stunden. De tog sig innan för skinnet på honom och lade sig som en klump i magen. De var nog tufft att känna sig annorlunda. Det blev inte bättre av att bli behandlad annorlunda.
– När jag var mellan 13 och 16 år var det illa, säger han och tar ett djupt andetag. Jag mådde inte bra och hade mycket ångest. Jag önskade bara att jag kunde prata som alla andra, säger han och fortsätter:
– Allt var tufft. Jag tänkte: "Måste jag leva så här varje dag, varje år?".
Vad tänker du nu för tiden om att du stammar?
– Ingenting. Jag tänker inte ens på det.
Hur mår du nu?
– Jag är bekväm med att snacka, men jag är väl inte den som gör det mest. Jag leder kanske inte samtal och det enda som är jobbigt är att det tar energi och att jag blir trött. Men jag mår bra nu, säger han och fortsätter:
– Jag har accepterat att det inte kommer gå över.
För Oliver Degerfält har idrotten i allämnhet och innebandyn i synnerhet varit ett sätt för honom att lämna stamningen och ångesten en stund, ett sätt att bara få må bra.
I klassrummet var han ofta tyst, men på idrotten talade han. Med kroppsspråket, med vinnarskallen. Degerfält dominerade.
– Idrotten har varit ett sätt att fly. Om jag springer och fokuserar på något annat stammar jag inte alls.
20-åringens stora passion är innebandy. Han började spela när han var sex, men lämnade plastgolvet för is och hockey till han närmade sig tonåren. Därefter var han tillbaka på innebandyplanen och sedan dess har hans liv handlat om att göra mål.
–Jag började med innebandyn när jag var sex, men sedan blev det hockey till jag var tolv-tretton.
Varför slutade du med hockeyn?
– Jag blev less och mådde inte jättebra.
Mådde du dåligt av hockeyn i sig, eller var det något annat?
– Jag tror det hade med att man började komma in i puberteten och man började tänka mer, samtidigt blev stamningen ännu värre.
Då hämtade han en innebandyklubba från förrådet och traskade till moderklubben Kågedalen för att börja om med sporten han nu brinner för.
– Innebandyn och idrotten har alltid fått mig att tänka på något annat och komma bort från allt annat. Det är väldigt skönt.
I sina egna lag och omklädningsrum har Oliver Degerfält alltid känt sig som en i laget. Polarna har backat upp honom, hejat på honom, stöttat honom.
– Det har inte hänt en enda gång, på en enda träning, på en enda match, att jag blivit retat av någon i mitt egna lag.
Däremot har det hänt att folk vill provocera honom under matcher. Det som ska vara trashtalk har övergått till rena kränkningar.
– Senast förra säsongen hände det. Jag skrek på domaren och då sa motståndaren i andra laget: "Har du lärt dig snacka nu".
Oliver Degerfälts statistik i A-lagsinnebandyn.
För en människa som haft ångest över sitt sätt att tala, för en människa som hela livet önskat att han pratade "som alla andra", kan sådana kommentarer vara förödande. Och det var inte första gången han fick höra något sådant.
– Då jag var yngre fick jag kommentarer som: "Tänk om Oliver hade varit kommentator".
Hur har det känts?
– Det har varit piss. Jag har varit ledsen.
Det som andra säger kan han själv inte styra, men det har inte lyckats rubba hans intresse och hans kärlek till innebandy. Det är att skjuta bollar han lever för. Det är att spela innebandy han satsar på.
När säsongen nu drar igång så är det i nya klubbkläder Oliver Degerfält kommer spela i, Öjebyns IBF.
– Öjebyn har något bra på gång och jag känner att jag vill vara med på det.
Målsättningen är tydlig. Han vill upp i seriesystemen, upp i hierarkin.
– Jag vill ta steget upp till allsvenskan, det är det vi jobbar för och det hade varit askul.
Oliver Degerfält hoppas ta steget upp till allsvenskan med Öjebyn.
Utanför innebandyn har han jobbat som elevassistent för de som går anpassat gymnasium på Balderskolan.
– Jag är med dem och ger hjälp och stöd. Det är väldigt roligt.
Kan du känna, även om de har andra funktionsnedsättningar än dig, att det kan hjälpa dem att du också har ett form av handikapp?
– Jag skulle säga att jag förstår mig på dem och fattar hur de tänker. Vissa har undrat varför just de måste vara i rullstol, eller ställt liknande frågor.
Hur är det att höra sånt för dig, som ändå tänkt liknande fast om din stamning?
– Det är jobbigt att höra, men det gör bara att man vill hjälpa dem ännu mer.
Till helgen debuterar Oliver för Öjebyn i division 1 borta mot Jemtland (lördag) och Härnösand (söndag).