Tillbaka i Piteå för att lära och inspirera

Inne i ridhuset på Näsviks Gård i Höglandsnäs, sitter Johanna Aspnäs. Steg för steg följer hon eleven Maria Zachari och hästen Budda ZH och med jämna mellanrum flikar hon in med en kommentar.
Johanna Aspnäs har tidigare bott i Piteå men numera är hon bosatt i Åhus. Även om hon bor flera hundra mil från Piteå så har det blivit lite som hennes andra hem.
Sedan 2006 har hon mer eller mindre varje månad rest upp till norr för att under tre dagar coacha unga tjejer och hjälpa dem utvecklas i dressyr.
Hitta målsättning
Anledningen till att hon valt att arbeta i just Piteå är dels för att hon har anknytning till staden och dels för att det finns en efterfråga.
-Jag vill inspirera tjejerna och hjälpa dem hitta en målsättning och något att arbeta vidare på. Ge dem en liten knuff framåt, säger hon och fortsätter:
-Har tjejerna ett mål så känns det roligare för mig som tränare. Då finns det någonting att bygga på. Utan det skulle det kännas meningslöst.
Enskilda pass
Varje dag får åtta tjejer i främst 16-års åldern och uppåt, ett enskilt pass på 45 minuter med Johanna Aspnäs. Vanligtvis håller de till i Höglandsnäs, men ibland även på Grans i Öjebyn.
- Jag har aldrig fler än en åt gången och det är för att få ut det bästa. På så sätt kan jag noggrant följa vad personen gör, fokusera all min tid på just den personen. Det blir en slags specialträning, säger hon.
Vad förmedelar du till tjejerna?
- Att det är viktigt att man har en stor portion ödmjukhet. Man ska ha en ödmjuk inställning till det man håller på med, men även mot hästen. Det är även viktigt att vara medveten om att det alltid finns mer att lära. Det går att ta sig långt om man vill, men det hänger mycket på en själv. Man måste kämpa och ha en viss drivkraft.
Framgångsrik
Och Johanna Aspnäs vet vad hon pratar om. Bakom sig har hon en lång och framgångsrik karriär som dressyrryttare.
Hon började rida när hon var nio år. Till en början var hon rädd, feg och försiktig men allt eftersom försvann det och drivkraften tog över.
Hon satsade hårt för att bli bättre, vilket gav resultat och en lång meritlista.
I åldern 19-21 år var Johanna Aspnäs med i ungdomslandslaget. Hon har även tagit guld i Nordiska Mästerskapen, tävlat i EM, tagit lagguld i SM och silver individuellt i SM.
Under två år var hon även elev hos den framgångsrika, svenska ryttaren, Jan Brink, i Hässleholm, vilket var lärorikt.
- Jag lärde mig jättemycket. Jag utvecklades och fick mer förståelse. Bland annat lärde jag mig att man måste kämpa och arbeta hårt för att lyckas, säger hon.
Men hennes tävlingstid tillhör det förflutna. För tio år sedan la Johanna Aspnäs tävlingen åt sidan och istället satsade hon på rollen som tränare.
Och hon anser sig kunna bidra med en hel del.
- Jag tror det är lättare att vara tränare om man själv sysslat med ridning och tagit sig långt, för då vet man ju vad som krävs för att lyckas.
Tränar sina döttrar
Under åren har Johanna Aspnäs framför allt tränat ungdomsryttare på elitnivå och förutom att hon numera hjälper till i Piteå så tränar hon sina två döttrar, Elin 16 år och Julia 13 år, som båda tävlar för Willands RF.
- Hade inte barnen tävlat hade jag nog kanske tävlat, men nu har jag satsat på att hjälpa dem istället. Det kräver mycket tid och engagemang, säger Johanna Aspnäs som faktiskt är utbildad till civilekonom.
Men det är inget hon jobbar som i dag. Tiden räcker inte till.
- Jag har valt att arbeta med det här istället. Det går inte att kombinera med ett annat jobb eftersom det tar upp så mycket tid, säger hon.
Fina resultat
Och att Johanna Aspnäs är en duktig tränare råder ingen tvekan om.
Dels har hon under fler år alltid haft minst en elev i ungdomslandslaget och dels har hennes döttrar uppnått fina resultat.
Båda tjejerna har tagit varsitt SM-guld i år och ifjol. Lägg därtill att Elin i år tagit EM-brons.
- Båda är tveklöst nummer ett i sin åldersgrupp. Det är helt fantastiskt, säger hon och tillägger:
- Men mest roligt är att se att de lyckas bra med det som de vill satsa på. Det är ju inte för min skull de rider utan det är ju deras eget val. Ridningen är en drivkraft, deras inre glöd, och då känns det givetvis kul att de går bra för dem och att jag får vara med och hjälpa till och ge mitt stöd.