Piteå IF:s herrlag har avslutat tredje raka säsongen i norrettan. En serie som laget gick upp till 2020. Med en då 27 år ung och oprövad Joakim Vikström som huvudtränare.
– Jag var assisterande tränare till Jeppe Mauritzon året innan då vi spelade en riktigt fin fotboll i våra bästa stunder. Och det kunde vi bygga vidare på, minns han.
Men när Mauritzen flyttade och Vikström tog över var det inte frid och fröjd till att börja med. Nyckelspelare försvann och coronapandemin kom.
– Inför säsongen tappade vi Tetteh Komey, Gustav Nordh och Gustav Rönnbäck Wallin. Det var tre spelare som stod för 75 procent av målen året innan. Dessutom flyttade målvakten Richard Nordlund med sin erfarenhet så vi hade en tunnare trupp.
Pandemin gjorde att premiären försköts ända in i juni.
– Det var nog tur för vi hade en knackig försäsong och var inte alls redo när serien egentligen skulle ha kickat igång. Så på ett sätt blev det en perfekt storm för oss då allt sköts upp och vi fick ett andrum.
Ändå kom tvivlen och en vacklande känsla redan i andra omgången.
– Vi låg under borta mot Ytterhogdal med 0–2 i halvtid och jag minns att tankarna kom att det kunde bli en jäkligt jobbig säsong. Men vi lyckades vända och vinna och sedan var det uppehåll en månad.
Under sommaren började bitarna falla på plats, målvakten Conor O´Keefe värvades och hösten skulle bli en framgångssaga som slutade med serieseger efter bara en förlust på elva matcher.
– Vi kom samman som grupp under coronan och fick ett riktigt bra go i laget, jäkligt bra lagkänsla, som gjorde att många spelare kunde prestera på topp.
Seriesegern innebar uppflyttning och nytt äventyr på en högre division 1-nivå. Men det fanns tvivel även inför den säsongen som nykomling.
– Snacket gick om att vi skulle åka ut med dunder och brak. Men vi hade en väldigt fin lagkänsla som gav förutsättningar för många att prestera riktigt bra. Mycket föll på plats, lyckade värvningar var en stor faktor samtidigt som de lokala spelarna tog stora kliv, säger Vikström och fortsätter:
– Och så hade vi ju Pashang Abdulla... vem kunde tro att han skulle gå och vinna skytteligan med 20 mål.
PIF klarade kontraktet galant som nykomling och slutade sjua.
– Min största lärdom från de två säsongerna då vi gick upp och höll oss kvar är hur mycket man vinner på att ha ett lag där spelarna tänker på samma sätt och framför allt ger allt hela tiden. Det betyder så mycket mer än om vissa blixtrar till och gör fina sologrejer.
Efter två succéår valde Joakim Vikström att kliva av som tränare för att slutföra polisutbildningen.
– Under första säsongen arbetade jag heltid på Shorelink och under den andra pluggade jag heltid för att bli polis. Jag har förstås fantastiska minnen från fotbollen och jätteroliga erfarenheter, men när man tänker tillbaka inser man också hur mycket tid man la ner. Jag skulle inte orka det idag.
Vad säger du om Piteå IF:s resa sedan du lämnade klubben?
– Jag är väldigt imponerad av det PIF har gjort. Det känns som om klubben verkligen har fortsatt att utvecklats och gått framåt för varje säsong. Jag har tyvärr inte sett dem så mycket sedan jag slutade men jag följer alla resultat och läser reportagen och de verkar ju vara riktigt bra i sina bästa stunder.
Idag arbetar Joakim Vikström som polis nere i Stockholmstrakten.
– Min grundplacering som polis har jag i Piteå men jag är utlånad hit ner i ett antal månader. Just nu är tanken att jag ska vara i Södertälje ett tag.
Han tycker om sitt nya yrke.
– Jag trivs jättebra, det känns som helt rätt val för mig. Som polis känner jag väldigt många likheter med fotbollen, hur man är som ett lag och som kollegor. Så polisen är lite som mitt nya lag, vi har väldigt god stämning och det behövs för det kan vara riktigt tufft att vara polis speciellt här nere. Men mycket är ju positivt också förstås.
Har du någon tanke på att återvända till fotbollen?
– Nej inte som jag känner just nu, jag har inget sug efter fotboll. Klart att jag fortfarande älskar fotboll som sport men jag tror jag är klar med den som tränare. Jag nådde inte mitt mål som spelare att nå den nivån men jag fick uppleva det som tränare och jag är tacksam att Johan Norberg och Jens Hedström trodde på mig och gav mig chansen. Och innan dess betydde min farbror (Stefan Vikström) mycket för min tränarkarriär i Storfors AIK.