Det är lätt att ta till svulstiga ord och överdrifter. Att bara se nuet och helt förbise det som sedan länge samlat på sig historiens damm.
I det här fallet löper vi ingen sådan risk.
Det finns helt enkelt inte särskilt mycket att konkurrera med.
Vi tillhör krasst ett län som fostrat betydligt fler skidåkare, skidskyttar och hockeyspelare av klass än fotbollslirare.
Visst. Vi ska inte glömma toppspelare som Stig ”Vittjärv” Sundqvist, bröderna Holmgren eller mer nutida som Fredric Lundqvist och Josefin Johansson.
Ett IFK Luleå i högsta serien. Javisst.
Ett Alvik som dansade där ett tag. Jodå.
Skogsvallen som Sveriges nordligaste landskampsarena. Absolut.
Men när det gäller den största matchen av betydelse har vi aldrig stått inför något som det i helgen.
Det enda rimliga motargumentet är att Piteå och Rosengård spelade en match under liknande förutsättningar för en dryg månad sedan.
Det är en rimlig men inte hållbar invändning.
Då hade sju omgångar spelats. Nu tolv. Därmed återstår mindre än halva serien. Närmare slutet väger helt enkelt tyngre. Enkel logik.
I Piteå IF hittar vi också en den omständighet som ger den här matchen en extra dimension.
Det här är inte ett lag legoknektar. Det är en grupp av Norrbotten för Norrbotten. Spelare som gett blanka fan i att övriga världen ser det som omöjligt att ett lag från vårt lands kallaste mest glesbefolkade deldel ska vara bäst på den största av alla sporter.
Ett lag som tagit medalj tre år i rad, men som av omvärlden ändå ses som den ointressanta uppstickaren 90 mil från närmaste konkurrent som snart lekt färdigt redo att självdö.
Rosengård, Eskilstuna, Linköping, Göteborg. Rikspressen är där.
Ett lag som tagit medalj tre år i rad och leder serien?
Inte lika intressant.
Under de nio år Piteå spelat i högsta serien har det varit en representant på plats en gång.
Vem fan är Faith Ikidi mot Olivia Schough?
Nej, just det.
Piteå var Sveriges bästa lag hela hösten ifjol.
När lagen och media tippade årets vinnare var Piteås förtroende exakt noll procent.
För ett lag som aldrig sett sådant som annat än tändvätska är det bara att tacka.
När Piteå vandrar ut på LF Arena söndag klockan 14 är det med stolthet och raka ryggar. Tio av spelarna är norrbottningar. De får chansen att spela en match som tiotusentals fotbollsspelare från länet senaste hundra åren drömt om men aldrig någonsin fått chansen till.
De bär med sig förhoppningar och drömmar.
Norrbotten är inte avfolkningsbygden där människor tvingas flytta söderut för att göra karriär. Här kan du födas, växa upp och konkurrera med övriga världen i den mest konkurrentutsatta av sporter utan att ens behöva passera Jävre.
Den känslan och medvetenheten skänker stolthet till en region som i andras ögon ofta är synonymt med långt bort från allt intressant.
Piteås framtid avgörs inte i helgen. Ödet ligger inte i fötterna på den här matchen. Dess framtid är utstakad av noggrannheten, skickligheten, hängivelsen. Så länge den finns kommer Piteå IF dam fortsätta att överbevisa övriga världen.
Kanske räcker det till Champions League, eventuellt till SM-guld, men behållningen av att allt är möjligt och att göra det ingen utomstående vågade tror är den största vinsten.
Tio norrbottningar går ut som vinnare på söndag.
De kommer att lämna planen som sådana också. Resan tar inte slut här.