Kanske är det avståndet, isoleringen, snön eller kylan.
Eller så är det en hel fotbollshistoria full av norrbottnisk underlägsenhet.
Svaret är förmodligen alltsammans i en enda kompott.
Det är klart att drakarna i fotbollssverige (och en del medier) ser PIF som en irriterande uppstickare som förstör världsordningen.
Kontinentala världsvana Rosengård, goa ständigt satsande Göteborg, mästerliga Linköping.
Det är klart att svenskt damfotbollscentrum ska ligga där. Inte i en kall håla så långt bort från den övriga stora fotbollsvärlden som det nästan går att komma.
Norrbotten kan väl ha snoriga skidåkare eller buffliga hockeyspelare. Men Sveriges främsta förädlare av fotbollstalanger och landets bästa lag?
Näää. Så kan det rimligtvis inte vara, så har det ju aldrig varit. Så det är bäst att blunda då.
Piteå var bäst i Sverige tio sista omgångar ifjol och tog medalj för tredje året i rad.
Det gjorde inget avgörande intryck på omvärlden inför 2018.
Noll procent av konkurrenterna och media på plats trodde vid upptakten att Piteå skulle vinna SM-guld 2018. Få trodde också på medalj.
Så frodas myter. Så lever gamla sanningar kvar.
Som den om ett Piteå utan stjärnor.
Eller att PIF inte har några spelare vana att vinna guld. Det kommer inte att hålla i längden.
Den första myten är så etablerad att PIF-spelarna själva gått på den (eller bara smart sprider vidare). Vi jobbar som ett kollektiv, vi har inga spelare som sticker ut. Så brukar det låta.
Det är så sant som det också är fel.
Piteås framgångar bygger absolut på det kollektiva arbetet, noggrannheten, hängivelsen och en för alla. Dag ut och dag in på planen och dygnet runt utanför den också.
Men att Piteå skulle vara ett stjärnlöst lag utan SM-guldvinnare stämmer inte.
Faith Ikidi (SM-guld, afrikansk mästare) har under sina år tillhört världens bästa backar.
Att hon är i det närmaste totalt okänd utanför Sverige och Nigeria säger allt om damfotbollsvärlden, men väldigt lite om henne. Damfotbollen kommer allt längre fram, men ändå inte längre än att Marta kan bli vald till världens bästa. Inte för att hon numera är nära att vara det – utan för att hennes namn är mest känt.
Julia Karlernäs har kombinerat skickligt tvåvägsspel med tio mål, fler än någon annan mittfältare i serien. En stjärna i serien säger jag.
Cajsa Andersson. Landslagsspelare och SM-guld två år i rad. Bra stjärnfaktor där också.
Eller June Pedersen. Tidigare svensk mästare och med ett tillslag av världsklass.
Men någon stjärna ses hon inte som och guld ska inte ett orutinerat Piteå kunna ta.
Det är dags att krossa myterna nu. Då kan inte omvärlden blunda längre.