Jag mötte dig på 80-talet, fängslades i början av 90-talet, förälskade och förlovade mig 1992, lovade dig evig kärlek och hängivelse 1994. Led genom kommande årens mörker med tron att det skulle bli bättre. Kände stolthet, glädje, eufori och framtidstro under härliga somrar vi skapade de första tio åren det här millenniet.
Sen har vårt äktenskap varit som äktenskap ofta är. Upp och ner, tyvärr mest ner. Jag har gett – du har oftast tagit. Jag har alltid följt dig, i vått och torrt stadigt vid din sida. Haft förståelse, förhoppning och tro på bättre tider. Genom förnedring och offentlig förödmjukelse i Amsterdam 2010, via hällregn och framgång i Helsingfors, till lyckorus och återupprättelse när holländarna kom till oss 2011.
Jag har irriterat mig på dina brister, förstått att du inte ser vad jag och andra gör. Men ändå alltid älskat dig. Accepterat att du vill vara fri, lycklig och skinande men sett att du försökt vara något du inte är och hur bristen på tydlighet, struktur och självinsikt ätit upp dig inifrån och fört dig allt längre från lycka och oss allt mer från varandra.
Du har lovat bättring och förändring, ibland har det fungerat ett tag, men senaste åren har vi alltid hamnat på samma vilospår igen. Länge nu har vi glidit längre och längre ifrån varandra. Hopp har blivit besvikelse, glädje – sorg. I september köpte jag en flygbiljett och hälsade på dig i Stockholm. Jag gav dig kärlek och stöttade, du vägrade inse dina brister körde samma race och likadana bortförklaringar som alltid. Inget var ditt fel, allt berodde på otur och det skulle snart bli bättre. Snart ska allt vara löst.
Det värsta var inte att jag kände hur en del av min kärlek dog. Det jobbigaste var att jag knappt brydde mig längre. Likgiltigheten hade tagit över min själ och hela vårt förhållande. Du håller fast vid din tro, dina plattityder och försök att utstråla karisma, men under skalet är det tomt. Bakslagen spelar ingen roll, mönsterna kommer igen. En misslyckad lösning kan inte rätta till samma problem hur många gånger du än försöker.
Snart orkar jag inte längre. Du måste inse dina brister och ta ansvar för dem på riktigt.
Fredag ska vi mötas igen. Jag är nervös, min fruktan är att den lilla gnistan jag fortfarande har kvar ska släckas helt.
Jag vill inte ha bortförklaringar – utan den jag förälskade mig i. En partner som visar glädje, kärlek och framtidstro. Som vet att det finns mycket att jobba på men är beredd att göra det utan att skylla ifrån sina brister på allt och alla. Som är beredd att ta experthjälp och inser att det här är inte slutet utan en chans att börja på något nytt.
Jag är beredd att sträcka ut en hand. Att stå vid din sida för alltid, i regn och rusk, motvind och mörka tider. Var den du tidigare var, visa energi, glädje och att det vi har faktiskt betyder något. Att du behöver mig precis som jag behöver dig. Jag klarar inte av den här likgiltigheten längre.
I grund och botten älskar jag ändå dig. Ge mig möjligheten att göra det också. Vi behöver inte förändra allt på en gång, men vi måste börja i dag med ett litet steg.
Se till att vinna mot Liechtenstein.