Vem du än är, vad du än gör kommer du som idrottare och klubb alltid att jämföras med ditt bästa jag.
Det är ofrånkomligt och inte alltid helt rättvist. Men så ser idrottens logik ut. Det är ditt personbästa som utgör måttstocken på fansens förhoppningar.
Piteå IF:s bästa inträffade oktober 2018 när fyra års medaljerövringar kröntes med SM-guld.
Därifrån kunde det bara bära en väg. Nedåt.
Mästerskapstiteln var en av svensk klubblagsfotbolls största bragder någonsin. Detaljerna kring det behöver vi inte gå in på. Men att PIF inte skulle stanna längst upp på toppen särskilt länge var givet av lika många anledningar som att guldet var ett stordåd.
Det oväntade är således inte att resultaten varit sämre sedan dess. Det var enda rimliga vägen.
Det tråkiga är att det aldrig har vänt.
Tabellfallet har nu pågått 2019, 2020 och lite drygt halva 2021.
Ifjol klarade PIF kontraktet i sista omgången. Det var snudd på mirakulöst att laget efter riktigt svagt spel tidigare under säsongen och en poäng på nio matcher som sämst, reste sig och vann nödvändiga tre av fyra i avslutningen.
Lika uselt har spelet faktiskt inte varit i år.
Men ett normalt år hade bara målskillnad hållit PIF från en nedflyttningsplats.
Så liter skiljer till nästjumbon AIK.
Det är inte smickrande.
Det krävs tre poäng i varannan match i höst för att tangera fjolårets 25 poäng. Annars väntar tredje raka säsongen med sjunkande poängskörd.
En fotbollshall som rasade. Corona i laget vid helt fel tillfälle och en offensiv trio av utländska nyförvärv som varit mer utanför än på planen.
Det har varit motvinden och det som PIF till allra största del inte har kunnat påverka.
Därmed har det också varit den legitima ursäkten för Piteå de tolv första omgångarna.
Nu går det inte längre att hänvisa till det.
Nu är det äntligen dags att Piteå vänder sin snart tre år långa nedåtgående trend och börjar leverera. Ursäkterna finns inte längre.
Det här är ett lag som teoretiskt sett borde vara bättre än fjolårets.
Rosengård och Häcken lär vara bäst även framöver. I övriga har PIF en realistisk möjlighet att vara bättre än vart och ett av övriga gängen den sista delen av säsongen. Därmed inte sagt att det kommer att vara så. Men Piteå har liksom flertalet klubbar materialet för det och har nu fått chansen att ostört gnugga på med sitt gäng i nära två månader. Jag förväntar mig att det ska synas. Det är jobbet med komponenterna till en helhet som ska lyfta PIF mer än de enskilda spelarna. Där har PIF av tradition varit starkt i många år. Det kan laget vara igen.
Det är en fördel att PIF inte hade med någon spelare i OS. Laget har kunnat jobba på utan störningsmoment. Det brukar alltid plocka fram laget största styrka.
Förutom att vårens problem förhoppningsvis är undanröjda finns det även fler saker som talar för Piteå.
Det är några spelare som enligt alla parametrar bör går mot en bättre höst. Selina Henriksson har fått chansen att komma tillbaka ordentligt från sin korsbandsskada. Fanny Andersson från Eskilstuna stärker definitivt mittfältsspelet. Katrina Guillou och Hlin Eiriksdottir har getts rejält med tid att komma igång efter att ha missat nästan hela vårsäsongen.
Det är skönt att ursäkterna är undanröjda.
Nu har PIF alla möjligheter att prestera och visa sin riktiga kvalité. Den fick vi inte se mycket av under våren.
Dags att stoppa fallet.