I juni ordnades det första organiserade mötet för kvinnliga fotbollssupportrar i Sverige. 32 supportrar från åtta klubbar runtom i landet deltog i mötet, där de fick delta i olika workshops och diskutera konkreta tips för hur man kan gå till väga för att till exempel engagera sig i tifo-verksamheten eller motverka sexistiska sånger. De som deltog vid mötet har nu bildat gruppen "Nätverk för kvinnor i supporterkulturen".
– Det viktigaste är helt enkelt att synas, det är så man får respekt inom supporterkulturen. Om du fortsätter att gå på matcher så kommer killarna förstå att du inte kommer att sluta vad de än gör, säger Thelma Ernst från Malmö FF:s supporterfalang Malmösystrar, som var värd för mötet.
Ernst var endast en vecka gammal när hennes pappa för första gången rullade in barnvagnen på Malmö stadion. Hon har växt upp på läktaren och tror därför att hon kan ha lättare att ta plats än kvinnor som blivit supportrar senare i livet. Ändå känner hon att hon måste jobba dubbelt så hårt som männen för att accepteras på läktarna.
– Som kvinna ifrågasätter vissa dig omedelbart. Det finns killar som börjar fråga saker som "känner du till den spelaren?" eller "hur många matcher går du på då?" De vill inte gå med på att du kan vara lika mycket supporter som dem.
Ett annat problem som fram för allt äldre supportrar upplever är att de i debatten buntas ihop med barn.
– Det framställs som om kvinnor inte skulle kunna gå på fotboll eftersom det är för farligt. Eftersom bland andra Hammarbys tränare Nanne Bergstrand gjort sådana uttalanden har vi i nätverket ironiskt börjat kalla oss själva för "Nannes kvinnor".
En av dem som föreläste under supportermötet var Aage Radmann, universitetslektor vid Idrottsveteskapliga institutionen vid Malmö högskola. Radmann arbetar som bäst med ett fyraårigt forskningsprojekt där han intervjuat uppemot 50 kvinnor om deras supporterskap.
– Fotbollsläktaren har länge varit en viktig plats för unga mäns identitetsbildning. När kvinnor försöker ta plats får de ta mycket stryk, eftersom vissa män anser att deras hegemoniska maktposition då hotas, säger Radmann.
I sina intervjuer har Radmann observerat tre återkommande upplevelser hos supportrarna: frihet, respekt och restriktioner.
– De som upplever frihet säger att läktaren är enda stället där de kan vara sig själva och "bete sig som män". Alltså gorma, skrika och ge utlopp för känslor. De som talar om respekt menar att de utifrån att visa prov på fotbollskunnande får respekt i övriga samhället, eftersom fotbollen formar en stor del av samhällsdebatten. Men respekten bygger alltså på att man i princip reproducerar ett "manligt" beteende.
– Restriktioner som nämns är bland annat sexism, homofobi och sexuella trakasserier.
I europeiska mått inhyser de svenska läktarna ett relativt lågt antal kvinnliga supportrar, omkring 10–15 procent jämfört med exempelvis 25–30 i Tyskland. Men Thelma Ernst, som även är styrelseledamot i MFF-support, känner att det är på väg åt rätt håll. Sedan i fjol har Svenska Fotbollssupporterunionens en kvinnlig ordförande i Sofia Bohlin och unga tjejer får allt fler förebilder på läktarna.
– Jag ser läktaren som en spegling av samhället, men det som är bra med fotbollen är att normerna kan förflyttas eftersom spelet är så pass känslosamt. Man kan dela känslorna med dem som står bredvid en utan att bli stämplad som kvinnlig på det sätt som man annars blir i samhället. Det är väldigt intressant, säger Ernst. (TT)