Jonathan Eriksson var en löpstark ytterback i Storfors.
– En. Två. Tre. Fyra. Fem.
Början av maj 2021. Jonathan Eriksson ligger svettig i sängen på Norrlands Universitetssjukhus i Umeå och räknar inne i sitt huvud. Morfinet pumpar runt i kroppen som är dränerad på styrka. Febern har plågat honom i dagar. Ljumskarna värker och förlamar hans möjligheter att försöka kliva upp. För varje sekund, minut och timme bryts kroppen ned.
Men huvudet är fortfarande tillräckligt fräscht för att fortsätta räkna.
– Sex, sju, åtta.
Han fortsätter tills det tar stopp. Tills han inte kommer på fler.
– Tretton.
Det är där han stannar.
Så många läkare har han träffat det senaste dygnet.
Underläkare. Överläkare. Kirurger och specialister inom fler områden på det medicinska området än han själv kan komma ihåg och alla sökandes efter samma svar: exakt vad är det som egentligen pågår i Jonathan Erikssons kropp?
Ett stenkast från ICA i Bergsviken och en lång utspark från fotbollsplanerna på Heden. Där växer Jonathan Eriksson född 3 januari 1998 upp under inledningen av 2000-talet.
Fotbollsintresset är stort och det naturliga blir att liksom grannen Filip Berglund ta sig den korta vägen till Hedens IP och träna med Storfors AIK.
Han påbörjar en vandring genom föreningens alla nivåer och är med när A-laget kvalificerar sig för division 3.
Där blir han under de följande åren 2017-2020 ett självklart inslag i A-lagstruppen. Spelar hela tiden men inte alltid från start.
Den 31 oktober 2020 kommer den största uppgiften. Det avgörande kvalmötet mot Sandvik borta.
– Jag visste att det var min sista match för Storfors. Jag hade redan under sommaren meddelat tränaren Patrik Nilsson att jag och sambon skulle flytta till Umeå eftersom hon kommit in på universitetet.
Eriksson hoppar in i 63:e minuten och är på planen när Saik tappar sin division 2-plats genom två insläppta mål sista elva minuterna.
– Jag hade såklart velat spela mer. Vi kom inte riktigt upp i vår högsta nivå just den matchen så resultatet var rättvist. Men det kändes surt när vi var så pass nära att kliva upp i division 2 och så föll vi på målsnöret. Men det var nog inte lika surt för mig som övriga i laget för jag visste att jag skulle flytta.
Storfors får senare en plats i serien ändå. För Jonathan Eriksson är mötet med Sandvik den senaste gången han spelade en match.
Men i slutet av 2020 och början av det här året finns inget som tyder på att det ska bli så.
Flera klubbar i Umeå visar intresse för ytterbacken. Efter att ha gått på sin magkänsla faller valet på familjära Täfteå.
– En klubb som påminner mycket om Storfors. Har byatänket inom föreningen och bygger ett verkligt lag. Det var lockande.
När 2021 inleds är Jonathan Eriksson för första gången en division 2-spelare.
Den inledande tiden bjuder på ett litet hack i glädjen.
– Det är en liten pinsam historia men jag stukade foten på första fysträningen. Det var inte att ge bästa första intrycket som nykomling, skrattar ytterbacken.
Han blir borta två veckor och kommer tillbaka. I februari och mars kan han träna med laget. Bolltouchen känns visserligen lite rostig men tillförsikt råder inför den kommande säsongen. Förutom ett litet obetydligt nageltrång stör ingenting förberedelserna.
Våren kommer till Umeå. Det är början av maj. Täfteå har beträtt konstgräset på Täfteåborg och seriestarten närmar sig.
– Vi tränade med boll en torsdag då jag kände att det kom en krypande smärta i ljumsken, men tänkte inte mer på det utan fortsatte spela och trodde bara att det var någon överansträngning då vi haft hård fysträning dagen innan.
På fredagen vaknar Jonathan upp och har ont i vänster ljumske. Under dagen ökar smärtan och det blir allt svårare att gå. Febern kommer mot kvällen och när fredagen övergår till lördag ökar symtomen bara i styrka.
– Jag hade 40 graders feber och trodde att jag fått covid-19. Men det var helg så jag kunde inte testa mig utan var tvungen att vänta till måndag. Samtidigt blev smärtan bara värre och värre.
En månad var han inlagd på sjukhuset. Kroppen återhämtar sig fortfarande men beräknas bli helt återställd.
På måndagen hämtar sambon ett covidtest åt honom. Det ger negativt utslag.
– Då tänkte jag att det kanske inte är något större problem.
Men läget förvärras ytterligare. Tisdag kväll försöker Jonathan ta sig ur soffan. Fotbollsspelaren, vars spetskvalité är att springa upp och ner längs kanten på planen mer än de flesta, orkar nu inte ta sig till toaletten. Han är fast där han sitter men har telefonen med sig. Telefonsamtalet går till 1177. En person i Hortlax svarar och ringer ambulansen.
Sjukvårdarna kommer snabbt och får hjälpa Jonathan till hissen. På bottenplan läggs han på en bår, körs in i ambulansen som åker 50 meter till vårdcentralen alldeles bredvid.
En läkare tar emot och en snabb provtagning visar att sänkan är väldigt hög. Efter provsparet blir det en ny ambulansfärd. Nu till Norrlands Universitetssjukhus.
En ny läkare känner på ljumsken. Ett nytt negativt covidtest. Andra prover tas samtidigt som Jonathan får beskedet att han måste läggas in.
Första dygnet är tretton läkare involverade i hans vård och försöken att förstå vad som pågår i kroppen.
– De var väldigt osäkra på vad jag led av.
Ett par dagar i ovisshet passerar. Till slut förstår läkarna att en infektion är källan till problemen. Gula stafylokocker har tagit sig in i blodet. En vanlig ofarlig bakterie på huden, men kommer den in i blodet är läget allvarligt.
– Det kan lätt sprida sig till hjärtat och då är det livshotande, berättar Jonathan.
För att undersöka riskerna ska en kamera skickas ner genom halsen. Men det stoppas i allra sista stund. Nya prover visar att patienten helt saknar trombocyter, så kallade blodplättar.
Ett ultraljud och magnetröntgen bekräftar att infektion inte spridit sig till hjärtat utan sitter i ljumskarna.
– Det var verkligen ett skönt besked. En lättnad.
Jonathan Eriksson berättar om sitt händelserika 2021.
Men riskerna är ändå stora.
Den totala bristen på blodplättar gör att blodet inte koagulerar. Jonathan Eriksson har 40 graders feber och beordras att vara helt sängliggande. Att gå på toaletten är inte att tänka på. Minsta lilla smäll mot kroppen, liten blödning eller nytt sår kan vara förödande.
– Om jag ramlade och slog huvudet skulle jag få en hjärnblödning och kroppen inte kunna hantera det och ...ja jag inte finnas mer. Det kunde ha gått riktigt, riktigt illa. Det fanns verkligen inga marginaler alls. Om något bara litet hade hänt så hade det blivit direkt livshotande.
Var du rädd?
– Jag själv förstod först inte allvaret. Det var inte förrän en av läkarna sa att du är; "frisk men också jättesjuk", som det sjönk in. Jag var rädd, det var riktigt läskigt ett tag. Jag var mycket orolig. Men jag visste att jag var på rätt ställe, det gav en trygghet.
Varje timme tas nya prover för att säkerställa att läget inte förvärras.
Genom dropp tillförs trombocyter men kroppen reagerar med kraftig feber och när droppen tas bort sjunker nivån blodplättar direkt.
Tack vare kortison, antibiotika och annan medicin börjar värdena stiga. Efter fem dagar helt sängliggande stirrandes i taket och på mobilen med konstant smärta får Jonathan Eriksson kliva upp och röra på sig igen. Han har gått ner åtta kilo.
Infektionen stannar i ljumskarna. Bakterierna söker sig aldrig upp mot hjärtat. Tillståndet förbättras gradvis. Efter en månad på sjukhus blir han utskriven. Kroppen går på antibiotika och kortison. Första veckorna ägnas helt åt återhämtning hemma.
– Det var fantastiskt att bli utskriven men också en konstig känsla av att veta att jag är vältränad men att det samtidigt gör ont så fort jag gör något. Jag var mycket sängliggande samtidigt som det börjar krypa i kroppen. Jag ville göra något.
Jonathan Eriksson visste precis vad det var.
Redan året före hade han och vänner planerat för en resa sommaren 2021.
Den hade han inte tänkt ställa in.
– Mitt mål var att kunna bestiga Kebnekaise.
I slutet av juli når gänget upp till sista fjällstugan på Sveriges hösta berg.
En snöstorm tvingar dem att avstå den sista biten upp. Men för Jonathan, som två månader tidigare led av ett potentiellt livshotande tillstånd, är vandringen ett bevis på att kroppen är på väg tillbaka.
– Jag kunde faktiskt gå utan någon känning i ljumskarna och allt kändes bra. Det var som en seger.
I slutet av juli kunde Jonathan Eriksson tillsammans med vänner ta sig till toppstugan på Kebnekaise.
Tillbaka i Umeå kan han genomföra en lättare fotbollsträning. Dagen efter har han smärta i ljumsken.
Några veckor har passerat.
Just nu består fotbollslivet av rehabövningar för att komma tillbaka till fotbollsplanen.
– Målet är att få spela någon match den här säsongen. Den pågår ända till första advent. Men om det går har jag ingen aning om. Det kliar otroligt mycket i kroppen. Jag vill få komma igång igen.
Jonathan Eriksson hoppas komma tillbaka till fotbollsplanen och spela åtminstone en match redan i år.
En sak har vi inte berört. Hur kom bakterierna in i kroppen och blodet?
Svaret är banalt.
– Det låter riktigt fjantig. Men läkarna säger att det är via mitt nageltrång. Det är ytterst sällan någon får en infektion på det här sättet med sådana konsekvenser. En av läkarna vill forska kring hur det är möjligt jag åkte på infektionen i kombination med att trombocyterna samtidigt försvann.
Det är 25 augusti. Regnet smattrar ihärdigt på taket vid uteserveringen i Umeå där infravärmen inte helt orkar hålla borta den tiogradiga kylan.
Jonathan Eriksson vilar hakan på höger tumme.
Det här året har gett honom nya insikter om livet.
– Jag mådde riktigt skit och trodde aldrig att det här skulle hända mig. Tydligen är jag inte odödlig fast man är ung och vältränad, säger 23-åringen.