Johan Norberg skrattar och stryker handen längs hakan när saken kommer på tal.
Jens Hedström och Håkan Norberg instämmer garvandes så att det ekar i den spartanskt inredda kyffet till ledarrum som lätt skapar syrebrist om fler än fyra personer befinner sig där samtidigt en regnig septemberfredag. Lokalerna imponerar inte på någon men det ytliga och flashiga är verkligen inte Piteå IF. Det är valkarna i händerna som har fört laget hit. Säsongen 2011 var inte heller spelet flärdfullt. Piteå slutade sjua i division 2 och var närmare att åka ur än att flyttas upp.
Österunds tränare Graham Potter, i dag Chelseas manager, var inte imponerad av Piteås spel.
-- Han kallade mig fucking coward och skrek; poor fucking management". Men vi kan stoltsera med att han aldrig har vunnit på LF Arena. Det blev kryss, säger Johan Norberg.
Ni har tagit kliv sedan dess.
– Ja, verkligen men hans kliv är lite större.
Elva år har passerat sedan den dagen på LF Arena. För att hitta ett lika bra herrlag i Piteå IF som i dag behöver vi skruva tillbaka tiden nära 25 år.
Då åkte Piteå ur en av Sveriges två andradivisioner.
Nu är samma PIF fyra i tredjedivisionen.
Sett till tio senaste matcherna är laget nästan bäst och på söndag kommer serieledande Gefle på besök.
– Det är definitivt största herrmatchen under 2000-talet om man ser på kvalitén på lagen och vilka spelare som är med. Jämfört med vår förra sejour i ettan är det enorm skillnad i proffsighet samt skicklighet på planen. Alla lagen är mycket bättre, säger Johan Norberg.
Han är sportchef i PIF herr.
Jens Hedström har titeln marknadsansvarig, men duon samarbetar tätt.
– Ur ett helhetsperspektiv är det här speciellt. Nivån på ettan är en helt annan än 2015, 2016 när vi senast var uppe, säger Hedström.
Han kunde ha tillagt att Piteås nivå också är det.
Senast besegrades serietvåan Sandviken borta. Nu är det åtta vinster på tio senaste matcherna.
Sådant föder drömmar.
– Det kanske inte krävs så mycket mer för att ta ytterligare steg. Om vi ser hur det är nu, vad skulle vi kunna göra med ytterligare ett par hundra tusen kronor?, säger Hedström.
Räknas resekostnader bort landar A-lagets budget på i sammanhanget svaga 2,3 miljoner kronor.
Dessutom tappades skyttekungen Pashang Abdulla till superettan och en av seriens bästa mittbackar Bernardo Morgado lämnade också. Mittfältsstrategen Sia Jamehdar flyttade till Norge mitt under den här säsongen. Tre av lagets toppspelare som har lämnat sedan ifjol.
PIF utmanar ändå i toppen.
Det trots att man ifjol och möjligtvis även i år är det lag i ettan som lägger minst andel av sin budget på löner till spelare och tränare. Övriga krafter är för övrigt ideella. Också det är ovanligt.
Resekostnaderna överstiger vida motståndarnas.
Många ser också ner på laget.
– Vi blev nästan hånade på ettankonferensen inför säsongen. De drev med oss och sa att det går aldrig att spela med så många lokala spelare. Det är orimligt att lyckas. Ifjol hade vi fler lokala spelare än BP som har det som sitt signum. Men vi har den här profileringen inskrivit i våra stadgar. Det tummar vi inte på, säger Johan Norberg.
– Det interna målet för division 2 är 80 procent lokala spelare. I ettan är det lite svårare att lyckas med det. Men när vi gick in i säsongen låg vi på 76 procent, säger kollega Hedström.
Flera är tongivande och startar match efter match.
Är det viktigare för er att ha egetproducerade spelare än att nå resultat?
– Det ena utesluter inte det andra. Vi utgår från våra förutsättningar och kommer aldrig att nå resultat om vi värvar 22 man. Då går vi i konkurs. Det här är ekonomiskt försvarbart, det är inte bara av idealistiska skäl. Vi behöver det som en del i att försöka skapa intresse också. Vi har mer publik med fler lokala spelare. Vi måste bygga intresse genom en lokal förankring och ha en sund ekonomi som alltid går i första hand. Vi kommer aldrig äventyra någonting, säger sportchefen.
Att ge lokala spelare chansen att lyckas, men också att misslyckas, är bärande som fundament i verksamheten och därmed även i framgångarna.
– Det är inte något självändamål att vara i ettan. Vi kommer inte att göra vad som helst med näbbar och klor för att hänga oss kvar. Vi skulle inte nå resultat om vi som andra bara plockade in spelare, säger Jens Hedström.
– Se hur det ser ut i ettan och superettan. Umeå har mycket högre budget än oss men ingen lokal spelare som startar varje match. Få i ettan har så här många lokala spelare som vi, fortsätter Johan Norberg.
Varför har ni lyckats?
– Vi har inte haft några alternativ. Vi har varit tvingad att ge spelarna chansen. De måste få möjligheten så att vi vet om de är bra nog eller för dåliga. Det finns inget självklart i att Mackan (Marcus Fahlgren Hällström) skulle vara ledande i år efter två mål i fjol. Men med verktygen som han har måste han få chansen.
När Piteå tappade egenfostrade Sia Jamehdar mitt under säsongen togs platsen i startelvan av en annan lokal spelare: Ruben Andersson.
– Vi gör spelare förberedda på att ta nästa steg. Ruben har gjort det väldigt bra och är en del av resultaten vi har nu. Vi behöver ge spelare tid och möjligheten i vår miljö så att den kan kliva in när tiden är redo. Det tar tid. Det är först år två eller tre du får utväxlingen och betalningen för det som lagts ner tidigare. Det finns inga genvägar, säger Hedström.
Samtidigt är det tydligt att Piteå balanserar på en skör tråd.
Är det realistiskt att sett till tabellen fortsätta överträffa era ekonomiska förutsättningar varje år?
– Inte på sikt. Vi måste hitta en stabilare grund. Vi behöver bli bättre på att bygga underifrån. Vi behöver utbilda ledare och tillsätta ledare som åtminstone stöttar upp och där föräldrarna mer kan jobba med social stöttning. Där har vi mycket effekt att få ut. Vi behöver bättre utbildade spelare underifrån, även om vi i år har väldigt framgångsrika pojkar 2005 och 2006 säger Johan Norberg.
Han är samtidigt tydlig.
– Vi kan inte skylla på träningsförutsättningarna. Vi har svinbra. Bättre än Stockholm. Vi kan inte heller skylla på att stan är liten, eller geografin. Vi kan inte skylla på något utan behöver utbilda, skapa intresse och motivera. Det har kommit fram för få fotbollsspelare. Där ska vi inte sätta ansvaret någon annanstans.
Piteå är fyra i ettan.
Hur långt kan ni nå. Är ni uppe och nosar på taket?
– Vi är uppe på rött. Organisationen går på max. Om allt stämde kunde vi haft någon poäng mer i år, men vi har haft mycket stolpe in också. Vi personligen kan inte lägga ner mer tid. Då blir vi singlar, skrattar Johan Norberg.
Konkurrenterna känner samma sak. Piteå IF:s upplevelse är att ingen förväntar sig att klubben ska kunna göra mer än så här.
– Vi har ett jättebra ryckte och samarbete med klubbarna söderöver. Vi ses som kusinen från landet och anses inte av någon utgöra ett hot. Därför gillar alla oss. Vi kan bli erbjudna spelare av lag i samma serie. Det gör man inte till Umeå FC. Vi har bra träningsmöjligheter och spelarna får bra med speltid. Vi ger alla chansen. Vi har inget val. Vi värvar aldrig någon som bara hamnar på bänken, säger Johan Norberg.
Johan Norberg och Jens Hedström pratar om en brytpunkt. Antigen kommer herrlaget att etablera sig på elitnivå om något år, eller så går allt åt andra hållet.
– Vi har varje år sagt att vi ska toppa föregående säsong. Det kan handla om att ta mer poäng, eller förbättra ekonomin. Nu säger vissa att vi måste säga ordet superettan; att det är målet. Men det är svårt att gå ut med det utifrån att vi ekonomiskt och arbetsmässigt ligger i röd zon. Samtidigt är det vad som driver oss: mig och Jens. Skulle någon säga att vi slutar åtta i tabellen nästa år och åtta året efter, då tror jag att vi slutar...Det ger oss ingenting att komma åtta. Då kommer jag hellre på nedflyttningsplats, städar ut allt och utvecklar mål för att nå högre upp på längre sikt. Vi är tävlingsmänniskor. Det är klart att vi siktar uppåt. Men det måste vara realistiskt, säger Johan Norberg.
Piteå IF–Gefle spelas söndag klockan 14 och sänds på PT, NSD och Kurirens sajter.