Dean Solomons är tillbaka mot FBK Karlstad efter sin avstängning.
Det var inför seriestarten som jag och Stellan Carlsson hade ett samtal på LF Arena. Utgångspunkten var målsättningar och förväntningar.
PIF dams avgående tränare har under alla år hårt salufört konceptet en match, en träning i taget. Först när säsongen är slut är det dags att summera. Att sätta upp resultatmässiga målsättningar ser han inte som meningsfullt.
Resonemanget är lätt att förstå ur en logisk synpunkt. Det är de små stegen framåt varje dag som är i fokus, de behöver göras för att klättra uppåt.
Jag förde fram att alla lag inte kan prata så utåt. Vissa har helt enkelt sådana förväntningar på sig; att tala i andra termer än att nå specifika framgångar blir därmed svårt. Man behöver inte bara tänka på dam- eller herrlagen Real Madrid, Barcelona eller Malmö FF i för att förstå det.
Resultatmål kan vara en nödvändig signal gentemot sponsorer. Fansen är också i regel känslostyrda. De vill entusiasmeras, höra uttalade ambitioner, tänka längre än en match i taget. Just för att det skänker drömmar, inte för att drömmarna nödvändigtvis behöver slå in för det, det förstår även supportrarna. Men drömmarna ger näring åt fotbollens viktigaste idé – den om att allt är möjligt innan första avspark en snöig aprildag.
Utan att lägga någon värdering sa jag till Stellan Carlsson att vissa lag och tränare tänker annorlunda kring målsättningar och lyfte fram Piteå IF:s herrlag som uttalat sig tydligt om att årets mål var en placering topp fem.
– Men vad händer för den som sätter höga mål och sedan får en svag start?, löd Stellans svar.
Han följde upp med ett resonemang kring oväntade händelser (skador kan inträffa, motståndarnas slagkraft går aldrig påverka) och att en svag start i kombination med ett högt uttalat resultatmål skapar ett jobbigare läge där målsättningen kanske måste skruvas ner och vilka olika negativa konsekvenser sådant kan få i en grupp.
Några månader senare är det exakt där Piteå IF:s herrlag har hamnat.
PIF har varit i bottenträsket hela spelåret och tankarna om att nå en topplacering försvann väldigt tidigt.
Från håll ser det också ut som att Piteå har haft svårt att anpassa sig utifrån verklighetsbilden. Snytingen från att se sig själv som en toppkandidat till att slåss för överlevnad har tagit för lång tid att skaka sig loss från. Tron på den egna förmågan har varit stor, den tidiga krisinsikten undervärderad.
En och annan bra insats har gjorts, men inget i paritet med de eget uttryckta förväntningarna.
Av alla lag i allsvenskan, superettan och de två ettanserierna är det bara ett lag som gör färre mål än Piteå.
Avsaknaden av ett fungerande kollektivt anfallsspel där spelarna kuggar i varandra är frapperande tydligt.
Marcus Fahlgren-Hällströms vårskada var ett jätteavbräck för offensiven. De följande skadorna på just formhittande Joshua Chatee och Filip Berglund gjorde det också svårare.
Det mest tydliga exemplet på Piteås misslyckade säsong är svängdörrarna i startelvan. Rotationerna har inte varit på grund av en stark trupp där många har presterat högt. Rotationerna har varit för att så många har underpresterat.
Nu väntar två av lagets viktigaste matcher under 2000-talet efter varandra.
Först FBK Karlstad på placeringen ovanför och sedan streckkonkurrenten Täby.
Får inte Piteå IF ihop sina pusselbitar tillräckligt bra nu får laget det mycket svårt att motivera sin plats i ettan.