Stellan Carlsson har varit huvudtränare för Piteå IF dam sedan 2012. (Arkivbild)
En resa som har gått bortom det tänkbara och rest förbi det otänkbara. Det är där vi nu strax landar 13 säsonger senare.
Snart är det över.
Stellan Carlsson lämnar Piteå IF.
Jag skrev en gång redan för tio år sedan att man kommer att resa en staty av honom på LF Arena när han lämnar.
Då var det ett skämt från mig.
Det är det inte längre.
Statyer bör vänta till personen har gått hädan, så skulpturen får skjutas på framtiden. Då kommer alla också att ha hunnit förstå storheten i hans gärning. Stellan Carlsson har så mycket mer att uträtta innan dess. Men för att nå dit måste han göra det på annat håll. Här är uppdraget fullbordat.
Han har vunnit allt som inte går att vinna med den här klubben. Han gjorde det ändå: SM-guld, fem SM-medaljer, Svenska Cupen. Dessutom har han tagit laget till Champions League och etablerat det som en maktfaktor i svensk damfotboll.
Den som hade trott på det inför första säsongen 2012 hade snabbt blivit inlåst med bortkastad nyckel.
Under hans ledning har Piteå presenterat ett fullständigt sanslöst facit för en klubb i kalla Norrbotten, långt bort från den stora fotbollsvärldens nationella och internationella centrum.
Med små, ofta pinsamt svaga förutsättningar, har Stellan Carlsson ihop med sportchef Leif Strandh, byggt Piteå IF till en maktfaktor i svensk fotboll. Genom noggrannhet, scouting, hängivelse och en vilja att visa hela Sverige vad som går att göra med små resurser har de mer än några andra skapat ett norrbottniskt fotbollsunder.
Bänkspelare har utvecklats till landslagsspelare. Lokala förmågor från Långviken, Bergsviken och stan till Champions League-aktörer och SM-vinnare. Så gott som varenda spelare har spelat sitt livs fotboll i Piteå IF. Det går inte att få ett bättre betyg som tränare.
Samtidigt har Stellans röst hörts allt mer. Kraven på omvärlden och kampen för jämställdhet har blivit tydligare. Allt mer frekvent och desperat har han och övriga föreningen skickat ut sina nödrop. I en föränderlig värld har världens mest konkurrensutsatta idrott sett hjulen rulla allt snabbare, miljonerna pumpas in från flera håll och de svenska herrklubbarna har börjat satsa på damfotbollen. Kvar står PIF med mössan i handen som den fattiga kusinen från landet.
Medan Häcken hade 40-miljonersbygget Gothia Park Academy 2.0, fick Stellan Carlsson och övriga ledare i vanlig ordning tränga in sig i LF Arenas kyffe på några kvadratmeter för att förbereda sig för finalen i Svenska Cupen. Sedan gick Piteå ut och vann med 1–0.
Så ser fotbollsvärlden ut. Så kommer den inte att se ut särskilt länge till.
Kanske är det redan över.
Rob Clark och Stellan Carlsson i kyffet på LF Arena. (Arkivbild)
De klassiska renodlade damklubbarna blir färre. De stora herrklubbarna vill bli vinnare på damsidan också. Till slut förstod även Stellan Carlsson att slaget inte längre kunde vinnas för honom i Piteå IF. Han har gjort allt här. För att kunna fortsätta göra det behöver han lämna för en förening som har resurserna framöver.
David kan besegra Goliat, men inte hur många gånger som helst.
Stellan Carlsson har vunnit alla matcher han någonsin har gett sig in i. Med ett undantag. Det slag han allra helst av allt ville vinna tog han aldrig hem. Piteå får fortsätta skrika efter ökade resurser, bättre villkor för spelarna och jämställdhet. Stellan Carlsson kommer inte att stå på den barrikaden åt föreningen längre.
Det är ett hårt slag för norrbottnisk idrott och för länets största företag som kapitalt misslyckats med sitt sponsringarbete. De kommer att förstå när det redan är försent.
Att summera storheten i en karriär som saknar motstycke i norrbottnisk idrottshistoria är svårt.
Men Stellan Carlsson har själv redan gjort det. En handling har mer än något annat genomsyrat allt han någonsin har gjort. Vi åskådare har hört honom skrika det under matcherna så fort motståndarna haft en hörna eller frispark nära Piteås straffområde:
– Noga! Noga!
Så enkelt. Så genialt. Så Stellan.