Mats på besök på en allsvensk läktare under fotbollssäsongen 2019.
Mats pappa, författaren Per Olov Enquist, växte upp i Hjoggböle och träffade Mats mamma, Margareta Ersson, när de båda studerade i Uppsala. 1961 föddes Mats och under uppväxten bodde han inte bara i Uppsala, utan även i USA och Tyskland.
Trots att han aldrig varit bosatt norr om Dalälven har relationen med de norrländska skogarna präglat honom, precis som de satte sin prägel på hans fars författarskap.
– Jag har alltid känt en relation med Norrland – släkten och rötterna finns ju däruppe. Under min uppväxt var jag ofta och hälsade på min farmor i Bureå och min mormor i Moskosel. Jag fick bekanta mig med den norrländska stilen som på så många sätt är annorlunda. Det är ett annat tempo och en annan livsstil som jag tycker är väldigt charmig. Den har nog präglat mig en hel del även om jag är född härnere och lever här än idag, säger Mats.
Flera månader om året bodde Mats i Norr- och Västerbotten och det finns inte några som helst tvivel om att han minns tillbaka till den tiden med glädje.
– Jag minns att min morbror John hade en gammal Yamaha Sno Fury, även om den inte går att jämföra med nutidens skotrar. Jag hälsade på både på vintern och sommaren och bodde faktiskt ofta i Moskosel på somrarna hos min mormor.
I takt med att Mats släktingar inte längre bodde kvar i Norr- och Västerbotten eller var i livet så har besöken blivit allt färre med åren.
– Min mormor var duktig på att samla släkten i Moskosel och på vägen upp stannade vi alltid hos min farmor i Bureå. Där och då var det en naturlig rörelse, men i takt med att ingen längre finns kvar så har besöken uteblivit.
När var du på besök senast?
– Det börjar vara länge sedan, säkert tio år nu. Jag var på besök i Bureå med min pappa för ungefär tio år sedan och åkte runt i en hyrbil och tittade på bönhuset, bland annat. Vi körde ut på en liten timmerväg långt ut i skogen så att jag trodde att bilen skulle stanna. Men plötsligt öppnades en äng, en slåttervall, och det var ofantligt mycket folk. Jag kände inte igen en människa, men det spelades brännboll och folk grillade och min pappa sa inte ett ljud. Inte ett ord. Men alla som var där, säkert 80-100 personer, var mina släktingar och människor som jag fick träffa helt plötsligt, berättar han och fortsätter:
– Det måste ha varit släkt på min farfars sida och pappa träffade ju knappt honom. Den dagen var vi också på besök till Gammelstället där det fanns en gård som hyrdes ut som kallades Larssonsgården. Det var mina släktingar som hade stället och anledningen till att den kallades för just Larssonsgården var att det var Stig Larssons familj som hyrde den och faktiskt delvis växte upp där. Det är lite festligt att två av Västerbottens två stora författare har ett sådant förflutet, där de hyrde en gård av släktingar till oss.
Den sista nära kontakten som var bosatt i norr var Mats morbror och moster som bodde i Boden, men när deras barn växte upp och flyttade söderut följde föräldrarna efter.
– Och min mamma bor i Uppsala, precis som jag gör, säger Mats.
Många av minnena från uppväxten i de norrländska skogarna handlar om människorna – men också om maten. Palt, bland annat.
– När man pratar om palt i södra Sverige kan de inte skilja på palt och kroppkakor. De har ingen förståelse för att palt är ett hantverk som skiljer sig från hushåll till hushåll, att det inte är samma överallt. Receptet på min mormors palt har jag kvar i huvudet, det finns i huvudet och i mina fingrar. Man kan inte göra palt utifrån ett mått, utan bara från en känsla.
Jesper Jansson, sportchef i Hammarby, och Mats Enquist, generalsekreterare för Svensk Elitfotboll.
I dag jobbar Mats som generalsekreterare för Svensk Elitfotboll, men hans yrkesverksamma bana började någon helt annanstans.
– Jag började tidigt utveckla mig till systemvetare och blev en entreprenör inom IT-branschen där jag byggde upp företag från scratch till börsen. Men sedan kände jag att det här fyller inte hjärtat, det var något som saknades.
Parallellt med att han jobbade i näringslivet inom IT började Mats att spela golf – och fastnade direkt.
– Vid 2000 hade jag satt mitt bolag på börsen och kände att det var dags för en förändring. Jag släppte det och gick därifrån och tänkte att "nu ska jag göra något nytt". Något som stimulerade hjärtat och inte bara intellektet.
Tack vare det nyfunna golfintresset kom det till hans kännedom att de sökte efter en ny chef på golfförbundet. Han sökte tjänsten och efter en lång process med många sökande fick han jobbet 2001.
– Jag var där ett antal år och hade otroligt kul innan jag slutade 2008. Då tänkte jag igen "vad ska jag bli när jag blir stor"?
Nästa steg för Mats var att bli VD för ett IT-säkerhetsföretag, parallellt med att vara styrelseordförande för ett företag inom bettingbranschen, men något saknades.
– Nerven fanns inte och jag tänkte återigen att jag skulle söka mig till ett uppdrag som stimulerade mig både själslikt och intellektuellt, säger han och berättar om hur han hamnade där han är i dag:
– Jag fick ett tips av Birgitta Ljung, som då var generalsekreterare på Riksidrottsförbundet, att det skulle anställas en ny generalsekreterare på Svensk Elitfotboll (Sef). Jag fick tjänsten och sedan 2012 har jag arbetat med att lyfta intresset för den svenska elitfotbollen.
Mats, till höger, jobbade som generalsekreterare på Svenska golfförbundet mellan 2001 och 2008. På denna bild är han på besök i Arvidsjaur för ett testa deras vintergolfbana tillsammans med Lars-Gunnar Stenlund.
De första uppdragen handlade om att väcka liv i två slumrande elitserier på herrsidan.
– Vi skulle ta tag i en lite sovande allsvenska och superetta och försöka göra serierna mer intressanta igen. Vi ville öka publiken, stärka varumärket och inte minst dubbla intäkterna, vilket inte var någon liten utmaning.
Där och då omsatte den svenska elitfotbollen 250 miljoner, i dag är samma siffra 800 miljoner.
– Det är en förmån att få jobba med både utveckling och idrott samtidigt. När man jobbar inom näringslivet så är huvudsaken att man levererar vinst och tillväxt, gör du det är de flesta nöjda. Levererar du bara det ena så är folk hyfsat nöjda ändå, gör du inget av det så måste du förklara varför för att överleva. Inom idrotten handlar det inte bara om siffror, utan du ska uppfylla alla människors förväntningar, säger han och förklarar mer ingående.
– Siffrorna är bara ett medel inom idrotten, inte ett mål. Sedan finns det en passion som inte bara handlar om plånboken. Vinsterna inom idrotten används aldrig för att någon person ska berika sig, och det är ett jäkligt trevligt syfte.
Redan innan coronapandemin var supportrarna en ständigt aktuell fråga för Mats i rollen som generalsekreterare för Sef.
– Supportrarna är motorn i det vi gör, men tyvärr är det inte alltid lätt. Jag kommer varken från fotbollen eller supportervärlden, och för mig tog det ett tag att försöka förstå. Jag kunde se rubrikerna i media efter ett Stockholms-derby där 29 950 personer betett sig fantastiskt och ett fåtal, kanske 20 personer, som stått för ett övertramp.
Mats beskriver att Sef tidigt valde att ta ställning för supportrarna.
– Tidigare handlade dialogen mycket om kollektiv bestraffning, men vi tyckte att individuell bestraffning för dem som begår övertrampen är en mycket bättre idé. Om man tror att det finns en enkel lösning på ett komplext problem så har du fel. Men gör man rätt så kan man få till den utveckling som vi har fått, säger han.
En genomgående trend i Mats Enquists liv har varit att han alltid hittat tillbaka till sportens värld, oavsett om det har handlat om hans eget idrottande eller hans yrkesliv.
– Jag hade en liten underlig uppväxt när jag blev av med ena ögat efter en olycka på skolgården. Det blev tvärstopp i min motoriska utveckling och det var en lång konvalescens. Jag blev helblind och när alla andra utvecklades gick jag baklänges. Pappa försökte hjälpa mig, men det var döfött.
Mats Enquist föddes och växte upp i Uppsala, men barndomens många besök i Norr- och Västerbotten har gjort att relationen med Norrland fortsatt är stark.
I högstadiet skulle saker ändras, och det till det positiva. Efter att ha haft en etta i idrott i alla år fick Mats helt plötsligt en femma.
– Från sjuan och framåt fick jag en ny klassföreståndare som hette Birger Andersson, och vi höll på med volleyboll efter skolan. Han fick med mig dit och tog sig verkligen an mig. Sedan vaknade mitt intresse till liv och jag höll på länge med både volleyboll och golf. Sportintresset är grundmurat sedan dess, säger Mats och berättar om ett samtal med Birger som han aldrig glömmer:
– Volleyboll är en ganska svår sport, speciellt när du varken har djupseende eller koordination, och det kan inte ha varit roligt att vara min tränare första tiden. En gång, det var på vintern, kom Birger fram till mig och sa "Mats, du skulle nog fundera på att bli idrottsledare". Det var nog mest ett fint sätt att säga "du är obildbar unge man", säger Mats och skrattar.
Det var sagt med kärlek, och Birger skulle visa sig få rätt.
– Jag blev ju både och till slut. Jag var aldrig någon superstjärna, men ganska hyfsad i både golf och volleyboll. Framförallt har jag sedan dess alltid haft ideella engagemang eller jobbat professionellt i idrottens värld.
Innan vårt samtal avslutas meddelar jag honom en positiv fotbollsnyhet: Hjoggböle är klara för division IV efter höstens kvalseger mot Flarken.
– Det är ju stort, utbrister Mats glatt och berättar om sin pappas fotbollskarriär.
– Han var ju målvakt, lång och gänglig som han var. Men jag har inte superbra koll på hans tid som fotbollsspelare, utan jag minns bara honom som en föredetta höjdhoppare.
Mats minns ett av många besök på Studenternas IP i Uppsala, när han fick följa med sin pappa som skulle hoppa höjdhopp.
– Han var barfota på ena foten för att vara så lätt som möjligt, och hade tunna spikskor på den andra. Spikskorna var alltid på avstampsfoten och han svingade sig med benet utan sko. Jag tror farsan hoppade 1.98 på tävling, men han ville aldrig säga vad han hade gjort på träning. Jag är ganska säker på att han klarade två meter, men det ville han aldrig avslöja, säger Mats och skrattar.