Lyssna!

Hör ni skratten?

Kan ni se bilden av småpåvar som ler i njugg. 

Ni vet.

Översittarna.

De vi i vanligt språkbruk vanligtvis benämner som personer med härskartekniker.

I det här fallet känt som fotbollens etablissemang. 

Visionen: Piteå IF ut ur damallsvenskan. Alla nöjda och belåtna.

Går det inte genom poäng på planen så ska utnötningstaktiken snart ge resultat.

Är jag raljant?

Absolut.

Överdriver jag? 

Mycket möjligt. 

Det är bara ett problem.

Fakta talar emot att så är fallet.

Rota i valfri byrålåda på mäktigt bollsportförbund med kontor i Solna och du lär finna det. Dokumenten om att Sveriges nationalsport ska frodas överallt. Alla ska med, alla är viktiga, samtliga behövs.

Fast vissa förstås mest som alibi förtäckta med fina ord i ett dokument. 
Nationalsporten. Det är så fotbollen vill se sig. 
Fint om hela nationen inkluderades då. Inte bara den geografiska minoriteten.

För hur är det med verkligen. När policy och vackra formuleringar ska omsättas i praktiken.

Då sträcker sig näsan sällan längre norrut än från skrivbordet i skuggan av nationalarenan. 

Det var en.

Blev två.

Nu tre.

Så många gångar har landets nordligaste elitlag (vi snackar alltså en fyrfaldig SM-medaljör och SM-vinnare på 2010-talet), behandlats på ett sätt som inte ens anstår allsvenskt trofélösa småklubbar på 2010-talet som säg Hammarby eller IFK Göteborg. 

Våren 2019 vägrade LB07 komma till bortamatchen mot Piteå. Anledningen: Laget ville inte.

Svenska Fotbollförbundet tog saken på stort allvar. Gjorde en snabbutredning av det horribla faktum att LB07 skulle tvingas åka buss till en bortamatch. Att det visst gick att flyga var inte så viktigt i sammanhanget. Inte heller att kontakta Piteå IF för att höra båda sidorna. Med storslagen nordkoreanskt rättvisa som rättssnöre beslutades att matchen skulle skjutas upp.  

Succé!

Men bara början på denna farsartade föreställning i ignorans. 

Efter den kritikerstorm som följde hade naturligtvis ansvariga lärt sig att förbättra dialogen med sitt nordligaste elitlag, en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsföreningar på senare år. Nu skulle väl kommunikationen sitta.

En fredagseftermiddag i mars kom slutprovet. Svenska Cupen ställdes in. Inga matcher skulle spelas dagen efter.

Ett klokt och rimligt besked.

Men med ett problem. Mötet kunde ha hållits några timmar tidigare. 

PIF hade flugit till Arlanda och satt i bussen vid Värmlands gräns när beskedet kom om att matchen mot Mallbacken var inställd.

Ingen hade ägnat en tanke åt att ett lag, till skillnad mot alla andra, i vanlig ordning hade behövt åka redan på förmiddagen dagen före match.

Osynliggörande från högsta ort i dess mest exemplariska form.

Efter att ha ignorerats och osynliggjorts var det dags för själva finalen: Spelschemat från helvetet.

Frågan är numera inte om Piteå kommer att vinna matcher. Frågan är om de ens kommer att kunna spela dem.

Under tre veckor i juli och början av augusti ska Piteå spela sex matcher och dessutom färdas 701 mil fram och tillbaka genom Sverige.

I bästa fall med flyg vilket ruinerar ekonomin.

I sämsta fall med buss vilket ödelägger de sportsliga förutsättningarna. 

Det här blir bland det mest brutala ett svenskt fotbollslag någonsin har genomlidit i resväg. 

Inte för att det nödvändigtvis måste vara så – utan för att ingen annan ville något annat.

När nationalsporten styrde försvann också snabbt tankarna på en serie för hela Sverige.

Knappt halva duger tydligen gott. 

Var och en för sig själv. Var och en för sitt eget bästa. Ingen för helheten. 

Vill svensk fotboll Piteå IF illa?

Nej. 

Men vill svensk fotboll Piteå IF något bra? 

Nej. 

Det är där vi hittar problemet.

Om viljan att ett helt fotbollsland ska vara för alla ska bli mer än just ord utan innehåll måste de omsättas i praktiken.

Det sker genom handling. 
Det innebär uppoffringar.

Som att förbundet faktiskt aktivt tar ställning och lägger ett schema som blir väldigt lite sämre för nästan alla för att det ska bli väldigt mycket bättre för någon annan som oavsett är mest utsatt.

Att ignorera, osynliggöra och vara likgiltig inför tanken att svensk elitfotboll bör finnas i hela landet är också ett sätt att aktivt motverka dess existens. 

Tanke skapar handling.

Just nu har ingen en tanke på Piteå IF eller att hela fotbollslandet ska leva. 

Det har gett inte en, två utan tre smällar av osynliggörande helt i onödan. Hur många mer klarar föreningen innan den på riktigt inte finns?