En sport, två världar.
Fotbollen är inte bara universums största sport. Det är också den mest ojämlika.
Det är stater som investerar miljarder i klubbar (Qatar och Paris SG någon?), löner som stiger i rasande fart, tv-avtal med extra nollor för varje nyskrivning och övergångssummor på hundratals miljoner betalda utan garantier.
Det är sporten där den lille panke pojken från Madeiras fattigaste delar växte upp och blev bäst i världen och multimiljardär. Den typen av historier finns, är viktiga och skänker hopp åt miljoner andra unga spelare världen över.
Samtidigt finns andra sidor.
Medan vissa spelare på högsta nivå åker privatjet till semestern och torkar sig i rumpan med dollarsedlar sätter sig andra i kassan på Ica Kvantum i Piteå, tar bussen till universitetet i Luleå eller blir först afrikansk mästare för att sedan ta ett extrajobb i svenska kyrkan.
Inte för att de i ett världsligt perspektiv är sämre på sin idrott, men för att omvärlden bedömer deras prestation som mindre värda.
Herrspelarna är skickligare än damspelarna. Men när det i andra idrotter inte ses som något intressant är det ett lika tröttsamt slitet som ständigt återkommande argument i fotbollen.
Jag känner en mängd idrottsintresserade personer. Många är av den typen som aldrig skulle komma på tanken att värdera ett OS-guld av Charlotte Kalla, Kajsa Bergkvist eller Sarah Sjöström som mindre värdefullt än ett taget av Johan Olsson, Stefan Holm eller Lars Frölander.
Publiken, sponsorerna och sporten själv gör ingen skillnad i en rad idrotter. Fotbollen är annorlunda.
När UEFA delar ut sina Champions League-pengar kan vinnaren få en miljard kronor. Ja, på herrsidan alltså. Det damlag som inte går back på att vinna Europas finaste turnering får vara nöjt.
Kontinentens fotbollsorgan gör sitt bästa för att befästa invanda mönster och agerar proaktivt för att förhindra sådant som liknas vid förnyelse.
För kvinnor i allmänhet och kvinnliga fotbollsspelare i synnerhet är det här inget nytt.
Det är en ständig kamp för utrymmet att få finnas till.
Det handlar inte om divor som vill överösas med pengar. Drivkraften för hårt arbetande skickliga spelare är acceptabla förutsättningar och erkännanden för sina kunskaper.
Piteå har byggt ett lag av hög Europaklass. Medalj tre år i rad i kontinentens tredje bästa liga med en rad spelare från närområdet i truppen är starkare än vi kan förstå. Utifrån det får en titt i bokslutet en att skämmas.
Just nu är PIF humlan som inte ska kunna flyga men gör det ändå. Även det här kommer att få ett slut om inget görs snart.
Ekonomin har visat röda siffror vartenda år. Nu är livlinorna slut. Föreningen måste klara sig själv.
När Lena Blomkvist sätter sig i kassan på Ica, eller Madelen Jaongy skyndar till sitt bankjobb efter säsongens 250:e träningspass är det för att kunna spela fotboll på hög Europanivå. Inte för att bli rika. Inte för att få berömmelse. Utan för att kunna syssla med vad de älskar och gör så mycket bättre än nästan alla andra.
Alla i Piteå IF jobbar eller studerar vid sidan av fotbollen. Med en snittlön på 10 500 kronor per månad har få spelare möjlighet att lägga undan pengar. Träna för att bli bättre. Jobba för att överleva.
Kampen på planen kommer att fortsätta. Den utanför likaså. Utan omvärldens acceptans och stöttning är damfotbollen chanslös. Oavsett hur bra spelarna än är.