Det stora samtalsämnet i delstaten Michigan de senaste veckorna har utan tvekan varit vintern.
Eller rättare sagt frånvaron av den.
Istället för snö och kyla råder rena vårvädret med strålande sol och flera plusgrader.
Tomas Holmström har inte riktigt förlikat sig med situationen.
- De senaste två åren har vi kunnat åka skridskor på en liten damm bara en bit bort här. Man har knutit skridskorna på ungarna, sedan har de gått bort till dammen och efter en timme har man gått dit och kollat till dem och kanske åkte lite med dem, säger han och fortsätter:
- Det frös till ett tag, men sedan blev det varmt igen. Värdelöst.
Ont, det gör ont...
Tomas Holmström och hans fru Annelie plockar fram kaffe, kakor och slår sig ner vid köksbordet i villan i samhället Novi, en dryg halvtimmes bilfärd från centrala Detroit.
De tre barnen Max, Isak och Isabelle är i skolan och paret Holmström har, för omväxlings skull i stort sett en hel dag tillsammans.
Tomas är ledig från träningen, men har ändå varit på gymmet en stund på morgonen.
- Jag vet exakt hur min kropp fungerar. Det är perfekt att göra något när man är ledig för då har jag mer energi. Ibland kanske man skulle behöva vila. Men samtidigt är det bättre att hålla igång. Ju äldre man blir desto lättare stelnar man till, förklarar han och fortsätter:
- Direkt efter säsongen när man tar första vilodagen gör det ont i hela kroppen. Och det blir värre efter tre-fyra dagar. Sedan måste jag börja röra på mig igen. Annars får man värk över allt.
Det är kanske inte så konstigt att kroppen börjar säga ifrån.
I natt spelade Holmström sin tusende match i NHL, och 15 säsonger i världens främsta liga sätter sina spår.
39-åringens största problem just nu är två knän som spökar.
För att överhuvudet taget kunna fortsätta sin karriär injicerar läkarna en gelémassa. En process som inte är helt smärtfri.
- Tomas är ju spruträdd och det är en riktig hästspruta han får, förklarar hustrun Annelie.
- Man blir lite svettig först, sedan blir man yr. Det värsta är när de är klara med det första knäet. Då är det ett kvar. Nu senast kunde jag knappt gå på tre dagar. Så det tar lite tid att få ordning på det. Men nu känns det helt okej igen.
Det låter som att hockeyn fortfarande är så rolig att du är beredd att ta den här smärtan?
- Ja, så är det. Hade jag inte tagit de här sprutorna hade jag inte kunnat spela. Då hade jag kanske fått sluta redan för två år sedan. Ryggen, axlarna och allt annat känns helt okej, säger Holmström, som fortfarande inte riktigt vet om det blir en 16:e säsong i Detroit.
- Vi får se om det blir ett år till. Mycket hinner hända under de månaderna som är kvar. Men både Annelie och ungarna vill att jag ska spela ett år till. Jag har inte diskuterat någonting med Detroit om nästa säsong ännu. Men inte vill jag spela någon annanstans. Jag vill avsluta min karriär i Detroit.
"Scotty grymt bra"
Holmström fortsätter:
- Jag gillar ju det jag gör och jag vill fortsätta göra det. Men samtidigt kommer jag få betala ett pris för det. Jag kommer troligtvis få byta ut knäna i framtiden. Fast nog vore det härligt att få två nya fräscha knän.
Många rynkade lite på ögonbrynen när den då 23-årige nyblivne SM-mästaren Tomas Holmström åkte över till Detroit.
Men inte ens den dåvarande legendariske tränaren Scotty Bowman kunde stoppa Holmström från att slå sig in ett av världens främsta klubblag.
- Scotty var en grymt bra coach. Han visste exakt vilka spelare som var heta och skulle spela. Jag gillade det. Men han var också oerhört krävande och ville testa mig hela tiden, säger Tomas.
- Visst brukade han ringa dig sent på kvällarna på hotellrummet och ville att du skulle översätta svenska tidningar åt dig, frågar Annelie.
- Ja, han ringde ofta precis när jag skulle sova och ville att jag skulle översätta någon artikel om elitserien. Sedan frågade han vem jag ville spela med. Jag sa två namn och dagen efter fick jag spela med dem jag hade sagt.
Det låter som att han gillade dig?
- Jo, men han var stenhård. En gång kallade han in mig på sitt kontor precis före en match. Det var 1998, mitt kontrakt var på väg att gå ut. Först satt han och klippte naglarna, sedan sa han att jag hade ett par matcher på mig att visa att jag ville ha ett nytt. Jag skulle inte vara nervös, det gällde bara ett nytt kontrakt. Jag trodde inte jag skulle få spela, så när de andra gick ut på isen satt jag utan skridskor på hans kontor. Jag hann precis få på mig allt innan nationalsången började. Det gick bra. Vi vann Stanley Cup och jag fick ett nytt kontrakt.
Bortskämda ungdomar
Alla prövningar under den legendariske coachen har gjort Holmström starkare mentalt.
Och det tror hustrun Annelie är en av förklaringarna till alla framgångar.
- Du har ju alltid bitit ihop. Du kom ju aldrig hem och berättade allt det här för mig, säger hon.
- Man måste som försöka lämna det på arenan. Man kan inte göra så mycket mer än ditt bästa när du väl får chansen att spela. Skulle tränaren inte vilja ha mig ute på isen är det upp till dig själv att vända på det, säger Holmström och fortsätter:
- Det är skillnad på de spelarna som kommer över nu. De blir sura och tjurar ihop om man gör något skämt med dem. På min tid var det sönderklippta slipsar och massa annan skit hela tiden. Dagens ungdomar är bortskämda och tjurar ihop för minsta motgång. Det är många fler som hade klarat av att spela här om de hade haft lite mer skalle tror jag.
Hemma i huset pratar familjen, och främst barnen, i stort sett bara engelska.
På frågan om vad som är hemma, Detroit eller Piteå, är svaret: båda.
Tränare?
Och det är också det som gör de stora framtidsbesluten desto svårare.
Barnen är födda och uppväxta i USA och både Tomas och Annelie trivs oerhört bra i Detroit.
- Vi har en skön livsstil här, men samtidigt är det gode skönt att komma hem till Sverige. Utbudet i Detroit är ju mycket bättre. Här kan du ju äta en bra stek klockan nio en söndagskväll. Det går inte i Piteå. Det är väl just den biten man kommer sakna om vi flyttar hem. Och det kommer vi göra, säger Tomas.
Vet ni när?
- Om jag lägger av nästa år tror jag att vi kommer stanna ytterligare ett år till efter det. Men det blir ett annat liv när man inte spelar längre. Då kommer jag inte fara och flänga lika mycket som nu, säger Holmström, som redan har börjat fundera på en karriär inom hockeyn - som tränare.
- Jag har redan debuterat. Den ordinarie tränaren blev avstängd en match efter att ha skällt ut en domare. Då klev jag in. Vi vann med 8-1. En klar coachseger, säger Holmström och skrattar.
- Men jag bänkade grabben. Han var på väg att göra hattrick samtidigt som en annan kille var ledsen för att han inte hade gjort något. Så jag bänkade Max för att ge den andra killen chansen. Då var man inte populär när man kom hem. Men jag förklarade för honom och sedan var det ganska lugnt. Jag skulle gärna vilja fortsätta coacha ungarna. Speciellt om jag inte spelar nästa år. Då vill jag ha något att göra. Jag borde väl ha något lite att bidra med i alla fall, säger han.