IFK Arvidsjaur tillhörde i slutet på 1950- och i början på 1960-talet en av de främsta klubbarna i landet när det gällde ungdomsslalom. Då var det syskonen Marlene och Jonny Ståhl som räknades som de allra största talangerna.
Även under stora delar av det efterföljande decenniet rankades Arvidsjaur som ett av landets framgångsrikaste alpina ungdomsklubbar sedan man 1976 haft hela sju ungdomar med i Kalle Anka-finalen. Denna glansepok tillhörde syskonen Annika och Jörgen Sundqvist, Marlene Andersson, Mats Andersson, Åsa Andersson, Thomas Stenlund, Erik Öhman, Kerstin Holmlund och Roger Ohlin de största profilerna.
- Slalomintresset var jättestort då i Arvidsjaur. Vi var många utövare på både flick -och pojksidan och min minnesbild idag är att vi fanns i Prästbergsbacken för träning nästan varje kväll under vinterhalvåret, förutom då att vi förstås också deltog i tävlingar under de flesta helgerna, säger Marlene.
Pappa Herbert viktig
- Jag minns fortfarande tydligt hur häftigt jag tyckte det var när jag blev så pass gammal att jag fick delta i barmarksträningen under Ingvald Nilssons ledning, berättar Marlene som när det gällde själva åkträningen i backen kom att ha sin pappa Herbert Andersson som rådgivare och tränare under i stort sett hela sin karriär.
- Att ha pappa som tränare fungerade jättebra. Han var duktig på att se mina tekniska fel och han och övriga i tränarstaben hade säkert stor del i att det gick så pass bra för både mig och andra ungdomsåkare i klubben på den tiden, menar Marlene som tillsammans med sin namne Marlene Ståhl är de som hittills svarat för klubbens största framgångar i pisterna på damsidan. På killsidan är förstås Jörgen Sundqvist den inlandsåkare som svarat för de särklassigt främsta resultaten. I många år under Stenmarksepoken tog Jörgen flera SM-medaljer, plus att han även gjorde mera än hundra starter i världscupen. Och ett OS.
- Att mina föräldrar tyckte Marlene Ståhl var ett föredöme i backen torde vara glasklart. Detta eftersom jag faktiskt fått mitt förnamn efter just henne, klargör dagens profil med ett stort leende.
Marlene Andersson och den fyra år äldre klubbkompisen Jörgen Sundqvist kom att bli de mest framträdande under den andra stora IFK-epoken i utförsåkning. Båda kammade hem mängder av segrar under ungdomsåren.
JSM-guld i storslalom
- Så bra som Jörgen blev jag aldrig men jag är ändå ganska nöjd med också mina resultat. Som bland annat som bäst bestod i ett JSM-guld 1979 i storslalom och en 5:e plats i stora SM:et 1983 i specialslalom. Det året hette för övrigt SM-vinnaren i den disciplinen Monica Äijä, Piteå.
Marlenes meritlista innefattar förutom ovan nämnda insatser också ett stort antal segrar i mindre nationella tävlingar. Vidare också en 6:e plats i stora SM i Gällivare 1985 samt ett flertal DM-medaljer.
Talangfulla fröken Andersson lyckades också helt okej vid de Europacuptävlingar där hon deltog. Som 18-åring grejade hon en fjärdeplats. Även hennes klubbkompisar i varierande åldrar svarade under 80-talet för mängder av meriterande tävlingsinsatser. Faktum är att den alpina sporten kom att bli så stor att Arvidsjaur till och med i några år hade ett eget slalomgymnasium.
För sina insatser i pisterna 1983, som bland annat innefattade JSM-medaljer och en fjärde plats i den totala Sverigecupen, fick Marlene motta ett stipendium ur Edvin Ljungbergs minnesfond:
- Det kändes mycket hedrande, minns Marlene och berättar att hon året därpå, som en följd av framgångarna, blev uttagen till det så kallade "Dam-88" som var en alpin rikssatsning mot OS 1988.
Skada stoppade OS
- Tyvärr kunde jag aldrig fullfölja den satsningen eftersom jag drabbades av en svårläkt nervskada i min ena fot. En skada som trots operation aldrig blev riktigt bra och som, tillsammans med att jag kommit in på terapeut-utbildningen i Umeå, bidrog till slutet för min elitsatsning, säger den sympatiska före detta Arvidsjaurstjejen som redan vid den tidpunkten hade träffat sin blivande make, ishockeyspelaren Janne "X:et" Erixon, som då var ett etablerat NHL-proffs i New York Rangers.
- Många trodde nog att jag lade ner karriären därför att jag hade träffat Janne men så var det faktiskt inte, klargör Marlene som dock efter att ha gjort klart sin yrkesutbildning valde att som 21-åring 1987 flytta till USA.
Paret, som så småningom också gifte sig i Arvidsjaurs kyrka, bodde i sex år i USA och där föddes också deras båda barn Tim och Ida.
- För mig som varit van att alltid vara i farten blev de första USA-åren emellanåt ganska ensamma då Janne ofta var på träning och matcher. Men sedan jag blivit gravid och fött våra barn Tim och Ida och efterhand började träffa andra mammor blev tillvaron mycket mera socialfylld och roligare. Som helhet var mina sex år i New York mycket spännande och lärorik på alla tänkbara sätt, fastslår Marlene.
Sådan far, sådan son
Ryggproblem bidrog till att Janne Erixon efter tio års NHL-spel valde att 1993 avrunda sin proffskarriär.
- Vi flyttade hem till Skellefteå där Janne till en början också spelade en del i AIK. Ganska snart fick han dock på nytt bekymmer med nacken och ryggen till följd av ett diskbråck som gradvis blev sämre och han tvingades sluta som aktiv. Idag är han juniortränare och trivs jättebra i den rollen, säger Marlene som numera också är stolt "hockeymorsa" och gläds över 20-årige sonen Tims snabba utvecklingskurva som ishockeyspelare.
En kille som trots sin ringa ålder redan hunnit med att både ingå i Tre Kronors VM-lag och den här hösten även inlett sin proffskarriär.
- Man kan verkligen bokstavligt tala om att vår son gått i sin fars fotspår när det gäller hockeykarriären. Precis som Janne debuterade Tim i Skellefteås A-lag som 17-åring och nu är han också proffs i samma NHL-klubb.
- Visserligen har han så här långt mest fått hålla till i farmarligan men det viktigaste är ändå att han trivs med tillvaron och att han tycker proffslivet är ett härligt äventyr, menar Marlene som berättar att hon och övriga familjen ska åka till USA för att fira julen där tillsammans med Tim.
Marlene besöker Arvidsjaur emellanåt där hennes föräldrar Berit och Herbert Andersson bor.
- Även om det inte blir allt för ofta så är det alltid lika kul att åka hem och hälsa på.