Patrik Nilsson satte Arvidsjaur på kartan när han 2014 var fast besluten om att skaka nytt liv i fotbollsföreningen. Han hade då fyra ordinarie spelare, men efter att ha ringt det lokala flyktingboendet blev det succé. Förutom att föreningens aktiva mångdubblades blev den ett föredöme gällande integration.
Året därpå gick dessutom A-laget upp i division 3, något som inte hänt sedan 1996. Men när han idag blickar mot framtiden har han ingen aning om hur den ser ut.
De ensamkommande ungdomar som starkt bidragit till föreningslivet tappar fotfästet så som migrationspolitiken fungerar just nu, menar Nilsson. Åldersuppskrivningar och att ungdomar tvingas flytta ut från orten när de fyller 18 år och ligger i asylprocess sliter hårt på föreningen.
– Inom fotbollen påverkas vi något enormt. Det är ju tack vare tillströmningen som gjorde att föreningen kunde finnas kvar då 2014/2015. Men idag hamnar flera i Glommers, och det gör att det blir svårare och svårare för oss. Och hur ser framtiden ut för våra vänner? Ingen vet, säger han.
I förlängningen menar han att det här är något som påverkar hela samhället. Många är aktiva i föreningen, och ännu fler som kommer och ser matcher.
– Om då vår stora förening läggs ner är det klart att det påverkar inflyttning, utflyttning och liknande, säger Nilsson.
Nilsson hoppas på en snabb lösning så ungdomar får bo kvar i Arvidsjaur.
– Man får ett lugn i stressen, en grej mindre att behöva oroa sig kring. För en viktig del om man mår dåligt, det är att inte behöva sitta hemma själv. Jag har ju själv varit i jättedjupa depressioner och vägen till återhämtning är att göra det jag älskar. Det är så man börjar fungera och bli hel som människa. Jag önskar att jag ägde ett hus där de kunde få bo gratis, bara för att få kunna vara här.
Glommersträsk är inte ett dåligt alternativ jämfört med dem som placeras i Boden eller Haparanda, men Nilsson förstår inte hur svårt det kan vara att få till en lösning när det ändå finns tomma rum på kommunens stödboende.
– Jag förstår inte riktigt, varför inte låta dem vistas i rummen? Alla vill bo här. Och jag från föreningslivet räcker upp handen och säger snälla låt dem vara här så vi kan fortsätta bedriva verksamhet för alla våra ungdomar. En sådan grej hjälper inte bara några ungdomar, utan det hjälper ett helt samhälle. Jag tror inte alla ser den kopplingen, men den märks, och den kommer framförallt att märkas längre fram.