I januari 2016 testade Nellie Miettinen på styrkelyft, och där blev hon fast. Idag har hon två SM-guld i bagaget, brons från senior-SM och så har hon slagit svenskt juniorrekord i marklyft samt svenskt rekord i totalen två gånger om i viktklassen -63 kg junior. Det har varit ett hektiskt år, och än är det inte slut.
– Jag tävlade först i junior-SM, det var den första tävlingen i år. Jag gjorde en satsning, toppade formen och det gick jättebra. Då lyfte jag svenskt rekord knäböj, marklyft och total vilket gjorde att jag vann. Jag trodde att jag redan då skulle få veta om jag skulle få tävla för landslaget, men så blev det inte, berättar hon.
Efter det så blev det senior-SM, vilket inte var planerat då det bara var tre månader mellan tävlingarna.
– Men då gjorde jag en ny formtoppning och tog nytt totalrekord och blev bästa junior i -63 kg-klassen, och tredje bästa i -63 totalt. Sedan trodde jag att det var som klart att jag skulle få tävla för landslaget eftersom jag presterat så bra.
I juli fick hon besked att landslagstrikån är hennes, och i slutet av september väntar nordiska juniormästerskapen på Island.
– Det känns ändå lite blandat, dels jätteroligt eftersom jag alltid drömt om att få tävla för landslaget, men det har varit en lång säsong och jag är trött. Jag har gått på kostschema i princip sedan februari och tränat hårt, gjort två toppningar redan. Så det känns lite både och. Det ska bli jätteroligt och jag är supertaggad. Men det ska också bli skönt att sedan gå in i off-season, få grundträna, vila och rehaba, säger Miettinen.
Det här är sista året som Miettinen tävlar i juniorklassen. Sedan väntar seniorerna.
– I Sverige kom jag trea i senior-SM så här går det fortfarande ganska bra, men de har blivit så jäkla duktiga i världseliten. Hon som vann nu VM i Calgary bänkar 143 kg, det är dubbla det jag bänkar.
Även om det kommer bli en stor utmaning, så välkomnar Miettinen motståndet.
– Det är roligt att få en sporre. Det kan bli lite tråkigt att tävla där det kanske inte är så stor konkurrens. Jag förlorar hellre som på SM, och vet att jag gjort mitt bästa men mött så bra motstånd att jag inte räckte hela vägen, än en tävling där det efteråt känns som, jaha nu då? Man vill ju vara helt slut efter en tävling. Nu är vi två tjejer som tävlar för Sverige i min viktklass, och just nu är jag rankad tvåa med ett kg från ettan. Så det blir jätteroligt. Nu vet jag att det krävs att jag presterar, det är att ge allt eller inget.