Kerstin profil när volleybollen stod på topp

- Det blev tyvärr aldrig verklighet då vi knappt förlorade den jämna och avgörande kvalmatchen mot Avesta med efter en stenhård femsettare, minns Kerstin Mörtsell.
Kerstin Mörtsell har hunnit bli 49 år och har sedan hon som 20-åring sommaren 1980 lämnade Arvidsjaur alla år varit bosatt i Huddinge utanför Stockholm.
Hela tre decennier har gått sedan Kerstin under tonårsåren tillhörde de tongivande spelarna i Arvidsjaurs volleybollgäng som på 70-talet lät tal om sig i hela landet för sina insatser på volleybollplanen.
- Det var en fantastisk tid då man ju levde för volleyn och fick vara med om så oerhört mycket kul , säger Kerstin som kom att bli så talangfull och duktig att hon som 17-åring blev uttagen för spel i juniorlagslaget mot Danmark.
För att ta det från början så inledde Kerstin Mörtsell sin volleybollkarriär redan som 13-åring.
- Jag kommer ihåg att vi höll på med handbollsträning när det nyinflyttade lärarparet Susanne och Gunnar Nordlander kom dit undrade om vi ville prova på att spela volleyboll. Det var då en sport som vi tjejer då knappt visste vad det var men som vi ganska snart kom att gilla väldigt mycket , säger Kerstin som fastlår att just tränarduon Susanne och Gunnars stora kunskap och entusiasm för sporten var helt avgörande till att volleybollen under några år på 70-talet kom att bli Arvidsjaurs mest breda, populära och framgångsrika idrottsverksamhet bland i första hand ortens tjejer.
- Susanne och Gunnar kom från mellansverige och hade med sig en volleykultur som de verkligen lyckades förmedla till oss på ett fantastiskt sätt. De var målinriktade och deras kunskap var avgörande till sportsliga framgångar som följde. Inte då bara för oss tjejer utan också till viss del även för killarna, berömmer Kerstin.
Bäst i Sverige
För vår profil och hennes jämnåriga tjejkompisar kom utvecklingen att gå spikrakt uppåt. Redan 1976, bara ett par år efter starten, hade Arvidsjaurs 15-åriga flicklag blivit så duktiga att de mycket oväntat vann hela rikstävlingen "70-iaden". Detta efter att i slutspelets finalomgång (som faktiskt avgjordes i Piteå) lyckats besegra favorittippade Växjö med 2-1. Arvidsjaurslaget korades därmed till landets bästa ungdomslag.
- Växjö hade flera u-landslagstjejer i laget och att vi vann över dem var en jätteskräll för alla - inte minst för oss spelare som absolut inte hade fattat hur bra vi faktiskt blivit, säger Kerstin och ler vid minnet.
Framgångarna i "70-iaden" gav förstås eko i innebandykretsar och innebar att att Kerstin Mörtsell samt även lagkompisarna Anneli Granström och Sofi Lundström blev uttagna till riksträningsläger för morgondagens ungdomslandslagskandidater.
Juniorlandslagspelare
För Kerstin gick det till så bra att hon året senare 1977 togs ut att för nya riksläger som också genererade att hon fick chansen till juniorlandslagsspel mot Danmark.
- Spelet i landskamperna var jättekul och gick vad jag minns väldigt bra. Men det var en stor utmaning för mig som då var en ganska blyg person att ensam ge mig iväg till samlingen i Stockholm. Jag var jättenervös och minns att jag satte mig fel tåg i Bastuträsk så att jag var nära att hamna i Göteborg i stället. Det ordnade dock upp sig så att när vi stannade i Ånge så kunde jag kliva av där och invänta ett byte till rätt tåg, säger Kerstin som idag ler glatt åt händelsen.
Arvidsjaurs seniordamlag blev under några säsonger i slutet på 70-talet mycket omskrivet. Inlandstjejerna tillhörde då topplagen i en av landets då två divisiontvåserier som fanns i volleyboll. Det var ett gäng som enligt Kerstin Mötsell hade en bra mix med många lovande ungdomar men också en del duktiga lite äldre spelare som betydde mycket.
Publiktrycket på hemmaplan i gamla sporthallen var "på topp"när lag som bland annat Lidingö, Ultuna, Sätra och Gävle kom på besök och besegrades. I pressen berömdes laget oftast som ett servstark, vältränat och samspelt gäng - mycket svåra att besegra.
- Vi hade ett härligt publikstöd med ofta 200-300 personer som kom för att heja på oss, berättar Kerstin som på min fråga om vad hon för egen del tycker var hennes styrka på volleybollplanen svarar hon efter en stunds funderade:
- Det var nog att jag kunde spela på alla positioner och att jag möjligen var bra på att "tänka" vollyboll. Plus att nog - trots min ringa längd för volleyboll - var rätt hygglig på att utnyttja situationerna.
Nära att gå upp i elitserien
Vårvintern 1980 fick så framgångarna ett absurt slut för det duktiga inlandslaget. Ett faktum som föregåtts av att laget faktiskt var mycket nära att ta steget upp i landets då högsta serie.
I den avslutande kvalmatchen förlorade dock Arvidsjaurstjejerna en jättejämn femsettare mot Avesta med två bollar vilket därmed stoppade avangemanget till eliteserien.
- Efter missen att gå upp splittrades laget och många med mig tog möjligheten att prova lyckan i andra klubbar. Dessutom lämnade i den vevan även våra duktiga tränare Arvidsjaur vilket förstås också bidrog till att allt då stannade upp, berättar Kerstin som för egen del flyttade till Huddinge där hennes karriär fortsatte under större delen av 80-talet i laget Huddingelaget Corona.
Liksom i Arvdsjaur tillhörde Kerstin även i Corona en viktig och tongiven spelare. Ett gäng som under de år hon spelade avancerade från divison tre till att bli ett av topplagen i tvåan.
Men hela den resan är ju så klart en annan historia.
Som många vet så har volleybollen i dag tappat det mesta av den bredd som tidigare fanns i sporten. I vårt län finns,sedan Glommesträsk nu också lagt ner laget ,inte ett enda seniorlag kvar i seriespel. Den tynande tillvaron är något som Kerstin Mörtsell tycker är tråkigt men som hon också ser flera förklaringar till.
Många orsaker till nedgången
- Omskrivna profiler på både dam och herrsidan saknas numera vilket gjort att intresset och bredden tunnats ut. En bidragande orsak är säkert också den konkurrens om ungdomarna som innebandyn blivit. Jag tror också att den kraftiga nedgången till en del kan bero på att volleyboll faktiskt är en svår sport att utöva och att det idag finns allt för få tränare med rätt kunskap och engagemang, menar Kerstin som erkänner att hon de senaste åren inte nämnvärt följer med vad som händer och sker i de inhemska volleybollserierna.
Trots att hon bott och arbetat i Huddinge i snart tre decennier så finns hemkänslan fortfarande kvar i Arvidsjaur dit hon med jämna mellanrum kommer på besök.
- Visst är det så. I Arvidsjaur finns mina rötter och här bor ju också mina föräldrar och syskon, säger Kerstin som dock numera mycket sällan träffar sina forna lagkamrater från ungdomsåren då det begav sig. En ungdomstid då hon sommartid även spelade en hel del fotbollsmatcher med IFKs damlag - och då gjorde sig känd som en god målskytt.
- Jag har idag sporadisk kontakt med de forna lagkompisarna Anneli Granström som bor kvar här i Arvidsjaur, samt med Sofi Lundström som nu bor i Stockholm. Men de allra flesta i volleylaget är det många år sedan jag träffade och det skulle helt klart var kul om det någon gång kunde bli en återträff då vi tillsammans kunde minnas och prata om episoder från denna oförglömliga tid på 70-talet, avrundar dagens inlandsprofil från flydda tider.