Jan - före detta ungdomskomet i höjdhopp

Jan Wikström var i ungdomsåren en friidrottstalang utöver det vanliga. Han visade goda resultat i både höjdhopp, längdhopp, löpning och i en del kastgrenar. Faktum är att han redan som 13-åring tog 1,55 i höjd vilket för åldern räknades som mycket högt.
- Jag minns att jag höll på med många grenar och att jag förutom höjdhopp också lyckades ganska bra i främst längdhopp och vissa löpgrenar. Kommer exempelvis ihåg att jag som 14-åring slog lilla VM-rekordet i höjd genom att hoppa 1,70, fixade ett skol-DM i längdhopp på 6,21, samt vann jag kula efter en stöt på nära 12 meter, säger Jan.
Samma år, 1967, förbättrade han Lilla VM -rekordet med hela 15 centimeter och dessutom vid den höstens UP-finaler i Timrå vann han både höjdhoppet (1,71) och längdhoppet (5,76) i sin åldersklass.
Rickstäckande tävling
- Det var en tävling som egentligen motsvarade ungdoms-SM eftersom det var rikstäckande med ungdomar från hela landet, säger Jan som också minns hur han och några kompisar under denna tid tränade friidrott utanför den rektorsvilla i Arvidsjaur där han bodde tillsammans med föräldrarna Gunnar och Eivor och sina tre syskon.
Jans pappa Gunnar var då nytillträdd rektor på Sandbackaskolan.
- Kommer väl ihåg att vi tyckte dåvarande idrottsplatsen Furuhedens nedslagsbädd var alldeles för hård och att vi istället tränade hemma vid rektorsgården där vi kunde nyttja skolans hoppställning och även använda ett 10-tal avlagda skumgummimadrasser från Sandbackas elevhem som nedslagsunderlag, berättar Jan. Emellanåt ägnade han en del av sin tid åt styrketräning i Sandbackaskolans källarlokaler.
År 1968, under sitt andra år som hoppare i IFK Arvidsjaurs klubbfärger, fortsatte utvecklingen i positiv riktning för den unge höjdhopparetalangen. Han ökade då sitt personliga rekord till 1,89 och vann merparten av de tävlingar han ställde upp i.
- I motsats till hur det ser ut i dag var det stort intresse för friidrott i norra delen av landet under denna tidsperiod med gott om tävlingstillfällen runt om i länet och även i Västerbotten, berättar Jan.
Efter denna säsong, då han gick ut 9:e klass i grundskolan, bestämde han sig för att lämna Arvidsjaur och plugga vidare i Piteå. Han kom då också att byta klubbadress och tävla för Piteå IF.
Under denna tid började Jan att ofta träna och tävla tillsammans med den två år äldre Luleåhopparen Ingemar Nyman som var länets förste tvåmetershoppare och som i några år också tillhörde landets höjdhoppselit.
Framgångsrikt år
Året i Piteå som 16-åring blev resultatmässigt mycket framgångsrikt.
I Lilla VM-finalerna gav start i tre grenar lika många segrar efter vinst på 80 meter häck (12,1), längdhopp (6,25 ) och höjdhopp (1,90). Den då 1,84 långe Jan slog detta år personligt rekord genom att hoppa 2,02 vilket gjorde honom till landets bästa i sin åldersklass - med en höjd som dessutom bara var en centimeter från att också då innehaft världsrekordet.
- Året i Piteå var en mycket stimulerande period, med både bra tränare, fina träningsmöjligheter samt många härliga minnen. Det jag särskilt kommer ihåg är känslan när jag första gången tog 2,00 m i UDM:et som hölls på Skogsvallen i Luleå, säger Jan som också med välbehag minns då han i UP-finalerna på Stockholms stadion det året hoppade 2,02.
Han spåddes av dåtidens förstå-sig-påare som en potensiell ny Benke Nilsson eller Stickan Pettersson, tillsammans med Trollhättangrabben Rune Almén som senare kom att bli sverigebäst och som med sina 2,23 är den svensk som hoppat högst genom alla tider i dykstil.
Många duster
En hoppare som Jan Wikström hade många duster med under sin relativt korta höjdhoppskarriär.
- Ja, speciellt då efter att jag som 17-åring med mina föräldrar flyttat till Sundsvall och då började tävla för IFK Sundsvall, berättar Jan.
Under sin första säsong i Medelpadsklubben höjde han sitt personliga utomhusrekord till hela 2,07. Samma år hoppade han faktiskt också 2,08 vid UP-finalerna inomhus i Göteborg.
- Hopparkompisen Almén var ett år äldre än mig och en stor konkurrent i många ungdomstävlingar under främst Sundsvallstiden. Ett härligt minne är när jag som 17-åring för första gången lyckades besegra honom i samband med en ungdomslandskamp i Finland, säger Jan.
Men redan som 18-åring tvingades han trappa ner sitt hoppande på grund av ett krånglande knä som trots operation aldrig kom att bli riktigt fullt ut bra igen.
Höjdhopp med dykstil
När man tar del av dagens hopphöjder på ofta runt 2,30 och mer där till ska man ändå komma ihåg att under Wikströms karriär så handlade höjdhoppandet uteslutande om den gamla så kallade dykstilen.
- Floppstilen introducerades visserligen i samband med OS i Mexiko 1968 och jag liksom de flesta andra gjorde väl också en del försök att börja floppa men jag tror knappast jag hade varken den teknik som behövdes, eller tillräckligt starka knän, för att någonsin kunnat bli riktigt bra i denna hoppstil, säger den numera 57-årige Jan Wikström som sedan många år tillbaka är bosatt i Trollhättan där han i mer än 20 år har varit anställd och verksam vid Saab-koncernen.
Numera höjdhoppstränare
Efter mångårigt uppehåll från allt aktivt medverkande inom friidrotten har den förre höjdhoppskometen sedan några år blivit verksam som höjdhoppstränare i hemorten Trollhättan.
- Det är jättekul och i motsats till hur det tycks vara i Norrbotten så är intresset för friidrott, och inte minst då höjdhoppet , riktigt bra bland ungdomar i Trollhättan med omnejd, säger Janne som förstås också följer utvecklingen inom dagens höjdhopp på elitnivå både här hemma och ute i världen.
- Här hemma finns några ungdomar i 20-årsåldern som kan bli riktigt duktiga inom något år. Men sedan Holm slutat finns det ju tyvärr just bara Linus Thörnblad bland herrarna och Emma Gren på damsidan som förmår att hävda sig internationellt. Även om båda är lite ojämna så tror jag faktiskt att åtminstone Linus kan ha en viss chans att blanda sig i medaljstriden i det stundande EM:et i Barcelona, siar Wikström.
På den avslutande frågan om sitt förhållande i dag till uppväxtorten Arvidsjaur svarar han:
- Vi åker upp någon gång varje år och det är alltid lika trevligt att komma hit till Norrbotten och Arvidsjaur och träffa dem i vår familj som finns kvar här uppe.