– Kring fem timmar om dagen, fem dagar i veckan. När det är dömning så blir oftast alla dagar upptagna. Jag dömer fotboll och det går först, det är vad jag satsar på, säger han.
Upp till fem timmar om dagen, fem timmar i veckan, hittar man Alexander Milovanovic på någon plan i Arvidsjaur. Nu när fotbollsplanen har snöat över är det främst innebandy och hockey, men vissa kompromisser behöver göras för att kunna närvara på alla träningar.
– Ibland börjar ena träningen just när den andra slutar, så då är det bara snabba sig. Det är inte mycket annat att göra, det behövs folk både i innebandyn och hockeyn så de är bara glada att man försöker, säger han.
Milovanovic spelar aktivt i tre sporter, men målet är en karriär som fotbollsdomare. I dag är han linjedomare i ettan och huvuddomare i tvåan, men har siktet inställt på Allsvenskan.
– Senast föll jag väl på målsnöret att gå vidare till nästa steg. Det är många inblandade när domare ska utses, där de går igenom alla namn som är aktuella på listan. Jag hade lite otur att coachen jag hade slutade mitt under säsongen, så när det var dags hade jag ingen som riktigt pratade för mig, säger Alexander.
Under senaste säsongen genomgick han 20 granskningar av sina domarinsatser.
– Det räckte inte riktigt det här året, men det har varit ett bra år och jag har fått riktigt bra omdömen. Drömmen är att få döma Allsvenskan. Möjligheterna finns, men det är en väldigt svår väg, säger han.
Alexander berättar att på regionnivå finns ungefär 150 domare, till ettan 25 platser. Så det hjälper inte att man gör 19 bra matcher, om man har en värdelös.
Till Arvidsjaur kom han från Västerås 2013, för att genomföra jägarutbildning vid Arméns jägarbataljon. Därefter arbetade han soldat till början av 2015. Idag är han sfi-lärare vid Sandbackaskolan. Så länge han kan minnas har han varit engagerad inom idrotten.
– När jag var liten höll jag som mest på med fyra idrotter. Dessa plus friidrott. Pappa grundade en förening 1988 så när jag föddes 1991 var han alltid på någon form av aktivitet, framförallt fotboll. Så stora delar av tiden var jag vid planen i Västerås.
Alexander är född i Sverige, men hans pappa kommer från Serbien, något som givit Alexander möjligheten att delta i VM-kval i innebandy.
–Jag trodde det var ett skämt först. Jag gick på stan med en kompis när det ringde en farbror som sa att han var förbundskapten. Det lät lite sisådär, men efter en stund började jag ju förstå att han var seriös.
Efter samtalet ordnades serbiskt medborgarskap, och även kompisen som var med vid samtalet fick följa med.
– Han ringde själv till förbundskaptenen, så då fick han också följa med. Där ser man lite hur seriöst det var, de visste inte var han spelade eller något. Att han var från Serbien och spelar innebandy räckte.
Hur var det att vara med?
– De är inte världstjärnor, utan de satt ett år, kollade statistik och så ringde de runt till folk med serbiskt påbrå. Första träffen jag var på så var det egentligen ingen som visste någonting om någon annan som var där. Man visste att man spelade innebandy, men om det var i Superligan eller division 8 visste man inte. 2010 åkte vi första gången och spelade. Nu har det varit fyra kval, men innebandyn utvecklas så snabbt i andra länder så det är svårt att hänga med.
Hur var det första året du var där?
– Första kvalet åkte vi buss från Sverige. Det var snöoväder så vi missade vår enda träning vi skulle ha tillsammans. Vi ställde upp i match direkt och man visste ju ingenting om någon nästan. Är du back? Forward? Målvakt? Och det var ett VM-kval.