Väntad och stark trupp till längd-VM
Det lyste av optimism och rent av självsäkerhet när deltagarna en efter en presenterades på SM-scenen.
Det som känns extra betryggande så här två och en halv vecka före första VM-start är att hälsoläget verkar vara under kontroll. Endast Björn Lind har haft en släng av influensa under SM-dagarna. Och han rapporteras vara på bättringsvägen.
Betryggande och betryggande... kanske det är farligt att sätta ett sådant ord på pränt. Svenska skidlag har mer än en gång drabbats av sjukdomar inför mästerskap. Det jag främst kommer ihåg är den olycksaliga VM-vintern 1966.
Det skulle bli Assar Rönnlunds och Föllinge-Perssons stora mästerskap. SM avgjordes i Arvika några veckor före VM i Holmenkollen och Sverige hade dessutom både Toini Gustafsson och Barbro Martinsson i storform.
Hur det slutade? Jo, det tog en ände med förskräckelse. Mer eller mindre alla herrar däckades och på den avslutande femmilen kunde Sverige bara ställa upp med en åkare, Jan Halvarsson som egentligen åkt med som reserv.
Så visst är det möjligen oklokt att skriva betryggande om känslan inför VM.
Konstateras skall dock att de tre mästerskapsdagarna i Sundsvall bjudit på både härligt skidväder med en avslutning badande i sol samt tävlingar på hög sportslig nivå.
För det första var det ovanligt många deltagare jämfört med de senaste årens startfält. Dessutom kom det betydligt fler åskådare än väntat, inte minst med tanke på den konkurrens med scooter-SM vid samma tidpunkt på söndagen bjöd på.
Jag hade under en del av damloppet parkerat mig i den så kallade EKG-backen, som bjöd på närmast brutal uppförskörning, och där stod folk flera hundra meter i dubbla rader djupt inne i skogen.
En som verkligen fick åskådarna att närmast tappa hakan var Charlotte Kalla. I det skedet, efter cirka fyra kilometer, hade hon fått vittring på Anna Haag och där syntes det att norrbottniskan var i sitt esse. Hon har en teknik vida överlägsen sina konkurrenter när det gäller skejt och lyckas hon toppa upp den här formen ytterligare till VM vågar vi nog hoppas att medaljjakterna kan bli lyckosamma.
Anders Södergren är lika överlägsen bland herrarna. Vid sina två guldlopp i Sundsvall har Anders åkt så lätt, så lätt att ögat frestas tro att han rätt vad det är ska lyfta från backen och segla iväg. Han har otvivelaktigt kommit över alla problem han drabbades av efter sin suveräna säsongsinledning i Bruksvallarna för några månader sedan. Visserligen vet vi att Anders är handikappad gentemot några av sina internationella konkurrenter när det kommer till slutskedet av masstarter. Men fungerar det på det sätt han hoppas med sin formtoppning, kanske Anders lyckas grilla motståndarna redan innan det blir tal om spurter.
Lördagens sprintlopp gav lika många glada styrkebesked som distanstävlingarna. Att Emil Jönsson blev besegrad av två landsmän bör ses mot bakgrunden av att han just nu kör stenhård träning som inte tagit någon hänsyn till att det kom ett SM-lopp mitt i allt. Hans övermän Mats Larsson och Thobias Fredriksson hade däremot kniven på strupen för att klara en VM-plats och hade säkert toppat sig inför det här mästerskapet.
Detsamma gäller Mathias Fredriksson, som ju också klev in i truppen. Det blir för övrigt hans tolfte internationella mästerskap sedan debuten 1994. En enda futtig medalj (silver Lahtis 2001) har det blivit, vilket visar att Mathias trots många framgångar under åren inte är någon mästerskapsåkare att sätta sin lit till. Den här gången har han ett antal landsmän att stötta sig emot.
Så jobbar vi med nyheter